Löpning, sjukhusvistelse och livskris

Behöver verkligen ert stöd nu och hoppas innerligt att ni orkar läsa denna text, då detta verkligen inneburit en plötslig livskris för mig. Det är så att mitt liv alltid kretsat kring träning. Jag har alltid älskad att träna och detta är en stor del av min identitet.

Efter många års elitidrottande lade jag skorna på hyllan och fortsatte därefter med jogging på motionsnivå. Detta med att jogga får mig att må bra och jag njuter verkligen av att vara ute i spåret och på vägarna. Detta är rena terapin för mig som efter en svår barndom lidit av en hel del ångest. Detta får mig verkligen att slappna av, må bra och bara vara mig själv, fri från samhällets alla krav. Det är rent ut sagt fantastiskt. Nu de senaste två åren så har jag tagit det hela mycket länge. Jag rent ut sagt lever för löpningen och njuter av att pressa mig själv i spåret och på banan. Det blir rent ut sagt mycket intervaller, backlöpning, tempolopp och lättare joggar. Jag tycker om att känna mig frisk och det är en del av mig. När jag gick från 47.30 på milen till 39,46 förra sommaren på min GPS-klocka och samtidigt gick ner från 96 till 87 kg i vikt kände jag att det skulle vara roligt att anmäla sig till något motionslopp, och där tävla mot mig själv för att kanske sänka tiden ännu mer. Målet är att bränna muskler och fet och ta mig ner till 80 kg och under 39 på milen. Löpning är helt enkelt ett fantastiskt verktyg för just dessa ändamål.

Nu kommer dock det som verkligen sänkt mig fullständigt och gjort mig närmast deprimerad. En slags livskris som rubbat min identitet och som jag mår mycket dåligt över idag. Det hela började en kväll i februari. Jag hade vart ute med en kompis på en lugn löprunda. Jag mådde bra och så, förutom att jag hade haft en stressig och orolig höst med studier på två universitet samtidigt och en del relationsproblem hemma. Hursomhelst, Jag hade precis skjutsat hem min vän och kliver ur bilen för att gå in i mataffären. Känner då att benen känns väldigt matta, ungefär som att man precis kört djupa knäböj. I övrigt mådde jag bra, och fortsatte därefter in i affären. Då plötsligt kom det. Hela affären snurrade och jag kände en kraftig yrsel, något som sedan övergick i en rejält märklig känsla i kroppen. Det kändes ungefär som att en dövande värmekänsla spred sig i kroppen. En känsla av skräck, och rädsla. Kan ungefär beskriva som att man plötsligt får en gevärsrevolver riktad mot tinningen, ni vet den där skräcken som uppstår sekunden efter.

Jag var här hundra på att jag drabbbats av någon sjukdom, såsom hjärtinfarkt. Nu svimmar jag snart tänkte jag och det började flimra för ögonen. Blev därefter tvungen att sätta mig ner. Men känslan avtog och jag handlade klart och åkte därefter hem. Jag tänkte att vad fasen kunde detta varit.

Dagen efter sätter jag mig vid min dator och för att studera. Helt plötsligt i sittande ställning får jag världens yrsel, för att sedan i samband med detta få den där skumma stötaktiga påslaget i kroppen. Nu blev jag verkligen rädd och bäddade ner mig.

Väl under täcket började jag frysa och darra, liksom skaka. Kändes som frossa. Förstod ingenting och gav mig därefter genast till vårdcentralen. Här tog dom tog blodprov, urinprov, lyssnade på hjärta, lungor etc. Allt detta var normalt, dock visade EKGn något avvikande. Läkaren trodde dock inte att detta var något att oroa sig för, men eftersom jag hade fått svimningskänslor så skickades jag till sjukhuset för vidare utredning. Här frågades jag ut av en annan läkare som återigen tog ett nytt EKG och gjorde lite tester. Denna läkare trodde inte det var något med hjärtat, utan såg mer fundersam ut och visste inte vad det kunde ha varit.

Han sade dock att jag hade en starkt hjärta som slår ut stora mängder blod och att jag hade en låg puls. Han sade att hade jag haft din puls nu hade jag inte alls mått bra. Han menade att jag hade ett tränat hjärta. Men eftersom jag är ung så måste vi utesluta, så jag skickades återigen vidare. Nu var det ultraljud och en kvinnlig läkare välkommande mig. Hon sade då under iltraljuden att det ser ut som en tonårings hjärta. Ojdå, är det farligt frågade jag. Ingen aning sa hon, jag vet ingenting. Det Kan vara stress, det kan vara något annat, jag vet inte sa hon.

Har du inget gammalt EKG så att man kan jämföra, säger hon.

Det är bäst att göra en magnetröntgen för att utesluta för du är ju trots allt så ung (33) och du ska då inte känna att du svimmar, vilket jag i och för sig inte gjorde, men ändå.

Det är bäst att du stannar kvar på sjukhuset, fick jag till svars. Och jag var här då inte prioriterad, vilket gjorde att jag fick ligga hela åtta nätter på avdelningen med hjärtsjuka i väntan på magnetröntgen. Fy bubblan alltså. jag var helt knäckt. Låg uppkopplad med en sån där hjärtgrej. Kände mig hur fräsch som helst fysiskt, men psykiskt var jag helt trasig. Fruktansvärd ångest, och oro. Visste allvarligt talat inte var jag skulle ta vägen. Vad gör jag här? och är jag allvarligt sjuk?

Jag fick inte reda på något. Det här var den värsta tiden i mitt liv. Kanske låter lite löjligt, men det var det. Efter två nätter frågade jag sjuksköterskan hur det såg ut med mina hjärtslag. Det ser normalt ut svarade hon. Vart tillsammans med dom andra på avdelningen väckt tidigt på morgonen där blodprover och blodtryck kontrollerades. Allt var normalt på mig. Även fast jag några gånger drabbades av hjärtklappning pga all ångest och oro var det normalt. Tillslut bröt jag ihop och bad sjuksköterskan komma och berätta varför jag behövde ligga där. Då sa hon att läkaren inte varit tillräckligt tydlig, och att dom misstänker hypertrofisk myokardiopati, pga att jag hade något förtjockad hjärtvägg. Hon förtydligade att misstanken var låg och att jag inte behöver vara orolig för detta. Det är bara en uteslutning sa hon. Läkaren här är väldigt noga lade hon till.

Jag blev livrädd. Trots att misstanken var låg. Skrev ett sms till min flickvän som kom i ilfart pga att jag mådde så dåligt. Hon riktigt hyperventilerade och var livrädd för jag hade skrivit smset på ett lite missvisande sätt. Ungefär som att jag skulle dö. Hon satt på golvet och vågade inte gå in till mig. Då kom läkaren och sjuksköterskan och tog henne med in på ett eget rum och stängde där dörren. 5 minuter senare kom hon ut och var lugn som en filbunke och bara log. Läkaren hade sagt att det är väldigt liten misstanke och det kommer inte vara något. Det fanns inget att vara orolig för. Ingen på avdelningen var oroliga över att jag skulle ha detta tydligen. Men man måste utesluta.

Var trots detta fortfarande orolig. var inte van vid miljön och det hela skrämde mig. Ville bara hem.

Då dagen efter inträffade det igen. När jag låg där och slog upp laptopen för att studera på distans slog det till direkt. Värdens yrsel och panikkänslan slog till i kroppen igen. Va fan är detta, hjälp liksom. Var därefter dimmig i huvudet och fick detta konsliga påslag i kroppen flera gånger i olika former och i varierande grad. Det var panik i min kropp och hjärna. Min flickvän var då på besök och gick genast och hämtade en sjuksköterska. Hon tog blodtryck och sånt och sa att allt ser normalt. Vafan är detta då? Flickvännen kallade då på läkaren, som kom. Jag beskrev mina symtom, yrsel, dimmighet, plötslig gåshud, overklighetskänslor och en massa påslag i kroppen.

Man tror ju att man ska dö i hjärtinfarkt sa jag ängsligt. Läkaren svarade då att: Ja, jag är inte orolig och gick sedan därifrån.

Min flickvän träffade denna läkare ett par minuter efter i korridoren och frågade då vad det kan vara som jag har. Hon svarade då att det där är så typiskt stress och oro. Ångestrelaterat liksom.

Veckan var sedan vedervärdig. Oro, och illamående. Ville inte vara där helt enkelt. Var väldigt orolig. Min flickvän frågade återigen den andra läkaren som gjorde ultraljudet om det är hypertrofisk myokardiopadi eller vad det är. Nej, nej svarade läkaren. 100 procent, det kommer inte vara något. Ni åker hem på fredag, jag åker hem på fredag och alla är glada och lyckliga. Men vi måste utesluta, avslutade hon med. Vi kan inte bara släppa ut honom, han är så ung.

Min flickvän var aldrig orolig, för att det skulle vara något efter alla frågor, mer orolig över min psykiska mående.

Sjuksköterkorna som jobbade där tyckte väl att jag var löjlig. Men jag hade inte samma information som dessa från början. Och detta var stort och omvälvande för mig. Sjuksköterskorna var dock väldigt förvånande att jag inte hade blivit utsläppt tidigare. Jag kunde ju vart emma i väntan på röntgen tycked dom. Dom frågade ofta: Är du kvar här än? Men blev tvungen i väntan på magnetröntgen. Såg detta som ett litet friskhetsbevis i allafall..

Sedan var det dags att magnetrönten av hjärtat. Fick åka med ambulanstransport. Det är mer en regel att man gör så då sjukhuset har ansvaret. Ambulanspersonalen hade bara fått på papper att dom misstänkte hypertrofisk myokardiopati, Så dom behandlade mig mycket väl, men tyckte jag såg oförskämt pigg ut för just detta.

Väl där så fick jag vänta och måste då vara uppkopplad. Det är en regel det också. Då dom inte hade något i närheten att koppla upp med just då, så blev jag uppkopplad med en debrifilator?, som i intervall röstade fram något i slag med: Har patienten puls, återuppliva, nej, något sådan? fy fan vad sjuk jag kände mig. Vilken ångest och oro, vilken stress.

Magnetröntgen tog hela en och en halv timme, sedan transport tillbaks till sjukhuset.

Väl på sjukhuset gick det fort. Läkaren kom in och sa att: Du har ett friskt hjärta. Jag frågade då direkt om jag får belasta hjärtat. Ja, det var inga problem och jag behövde inte oroa mig.

Du har något förtjockad vägg, men det skulle inte vara något att oroa sig för. Ska dock på återbesök om ett år, men det är mer en formaliagrej tydligen, något man gör. Men det kommer inte vara något sa avslutade hon. Är du lugnt nu eller ska jag spela i den här samtalet så du kan lyssna på det sen när du blir orolig igen, skämtade min föickvän. Fick åka hem direkt efter.

Nu mår jag skit utan någon egentlig anledning. Läkaren sa ju att jag har ett friskt hjärta, men det går liksom ine in.

Har verkligen svårt att njuta av löpningen. Läkarens rätt så tydliga svar går inte in i min ångesladdade hjärna efter denna långa process.

Nu känner jag mig handikappad med en något förtjockad vägg? och har tappat glädjen till löpningen. Varför springa med en något förtjockad vägg. Tänk om det försämrar syreupptagningsförmågan? Känns ju inte roligt alls.

Har blivit hypokondrisk och besökt olika sjukhus och läkare fyra gånger. Alla har sagt samma sak gällande mina symtom. Typiskt stress, oro och ångest. Kuratorn jag går hos nu är 100% säker på att det var panikångest ochångestattacker jag upplevde. Jag kan i och för sig förstå varför dessa uppstod, men ändå. Har samlat på mig så mycket genom åren att bägaren rann över.

Men hur skulle ni tolka det jag skrivit och det läkaren sa? Min flickvän tycker jag ska se det positivt genom att jag numfått en rejäl genomgång av hjärtat och klartecken att få belasta hjärtat.

Vad tycker ni. Behöver jag oroa mig för hjärtat och att väggen är något förtjockad i syreupptagningsförmåga? En annan läkare sa att det där har med din träning att göra. Men han lät lite oseriös? Ambulanssjukvårdarna sa att läkare ofta är vana att se små hjärtan. Det känns dock som att det inte var något problem med hjärtat då jag gjorde under 39.46 på milen med 87 kg att bära på och var knappt anfådd. Det känns bra konditionsmässigt men hjärnan är helt förstörd psykiskt och självförtroendemässigt.

Behöver verkligen ert stöd nu, Ni kanske tycker det är löjligt, men för mig är detta verkligen skitjobbigt. Behöver jag verkligen vara orolig? Hur skulle ni känna och tolka läkarens svar efter en sådan process som jag ovan beskrivit?

Vet att jag är sjukt nojjig, men löpningen är min andra livskärlek :-( och det skulle betyda otroligt mycket att få,ert stöd i detta så kanske vi ses i spåret nån dag.

Med vänlig hälsning, Lars