11 april 2011 kl 01:05
Tack Marcus,
fick tips på länken av vän som jobbar som diabetessköterska.
Hoppas nedanstående artikel ger ngt.
Ha det gott
Andre'
Tidningen Diabetes nr 2/10 Artikel
Viljestark världsmästare
”Löpningen ger en inre tillfredsställelse”
Henrik Olsson springer sex maratonlopp i sträck på ett dygn och är världsmästare i ultramaraton.
Var går gränsen för vad en människa kan prestera fysiskt? Ett sätt att testa det är att börja ägna sig åt den exklusiva sporten ultralöpning. Där nöjer sig inte utövarna med ett ”enkelt” maraton, utan springer tävlingar som kan pågå i upp till sex dygn i sträck. Träningspassen är därefter.
– När jag bodde i Trollhättan hände det att jag tog tåget in till Göteborg och sedan sprang hem. En sträcka på mellan sju och åtta mil, berättar Henrik.
I fjol blev Henrik Olsson världsmästare då han under ett dygn i italienska Bergamo sprang 257 kilometer.
Vad är det som lockar med att utsätta kroppen för en sådan ansträngning?
– Att testa sina gränser och se vad man kan klara av. Det är en kick att se att man klarar mer än man trodde, och tänja på sina egna gränser, säger Henrik.
Henrik är lätt i kroppen och har av den anledningen en av de förutsättningar som krävs för att bli riktigt bra. Men det krävs mer.
– Bra huvud, mage och ben behövs som ultralöpare. Jag är uthållig och slitstark. Man behöver ett huvud som kan mana på och tycka att det är meningsfullt att plåga sig på det här viset. Det är ju en påfrestning, och man måste gilla att kämpa när det tar emot. Magen måste också kunna ta till sig näring och hålla igång under så lång tid, säger Henrik.
Kände till sjukdomen
Henriks intresse för löpning och hans diabetesdiagnos sammanföll. Det var för tio år sedan. Henrik hade fyllt 25 år, och när han skulle påbörja sin första anställning efter studierna så gjorde han en hälsoundersökning. Blodsockerprovet visade att han hade lite för högt blodsocker, och fick först diagnosen typ 2.
– Det kändes inte något speciellt. Mamma hade haft det i tio år så jag kände till sjukdomen, säger Henrik.
Han började med kostbehandling och har inte haft några svårigheter att sköta sin sjukdom. Men i fjol började han ta insulin, fem enheter Lantus per dag. Läkarna har också ändrat diagnosen från typ 2 till att det rör sig om någon form av typ 1 då man i prover funnit GAD-antikroppar.
När Henrik fick sin diagnos växte motivationen att börja träna regelbundet. Henrik slutade spela fotboll och påbörjade sin löparkarriär.
– Jag tränade, sprang mitt första maraton och fick blodad tand. Innan dess hade löpning utan boll varit ett straff.
Löpningen gick bättre och bättre. Maraton lades till maraton. Men när det blev allt svårare att pressa tiderna mer så började Henrik längta efter nya utmaningar.
Vasastafetten gav mersmak
Det första långloppet blev att ensam springa de nio milen i Vasastafetten. Ett lopp där sträckan i vanliga fall delas av tio löpare.
Den utmaningen gav mersmak?
– Ja, det gjorde det. Sedan blev det en gradvis upptrappning. Mitt första 24-timmarslopp sprang jag 2006, säger Henrik.
Gör det inte ont att springa så långt?
– Jo, det gör det ju, men där finns också gränser och smärtan går över. När jag sprungit i två timmar börjar jag bli sliten. Då skulle man kunna tro att man inte kan springa längre, men det kan man, säger Henrik. Min taktik är att springa i 55 minuter och sedan gå i fem minuter så att musklerna får lite vila och jag kan äta och dricka.
Henrik springer högst två 24-timmarslopp per år. Påfrestningen är så stor att han inte är helt återhämtad förrän efter två till fyra veckor. Alla kroppens system har stressats, och benen är så stela att han inte kan lyfta dem för att lägga sig i sängen.
– Musklerna är helt slut, säger Henrik.
Dimsyn
Hans diabetes har inte inneburit några större problem under de extrema långloppen. Men både när han åkte öppet spår i Vasaloppet 2005, och i hans första 24-timmarslopp så drabbades han av dimsyn. I skidspåret trodde han först det var imma på glasögonen. Men när han tog av dem så var imman kvar, och det tog flera dagar innan den försvann.
– Min ögonläkares hypotes var att det skulle bero på för snabba blodsockersvängningar, men det trodde inte min diabetesläkare på.
Problemen har inte återkommit, men Henrik provade därefter att mäta blodsockret under ett 24-timmarslopp en gång i timmen för att se hur det varierade. Det visade sig att det steg kraftigt efter en timme och ännu mer, till 10,3, efter två timmar. Sedan sjönk det ner mot fem efter att han druckit vatten istället för sportdryck. Henrik lärde sig att han inte behövde äta så mycket som han trodde för att hålla en bra blodsockernivå. Dessutom slutade han helt med sportdryck, och dricker bara vanligt vatten vid lopp längre än maraton. Lärdomarna från mätningarna gör att han nu har bättre koll på blodsockret under loppen.
– När jag springer har jag svårt att känna skillnad på högt och lågt blodsocker. Jag känner att något är fel, men inte vad. Jag är så sliten och svettig och behöver mäta för att se hur värdet ligger.
Några allvarliga känningar har han inte drabbats av under tävling då han tidigare inte tagit något insulin.
När han i fjol började med insulin kunde han dock få problem under natten efter träning. Men sedan han börjat ta sin dygnsdos på morgonen istället så har problemen försvunnit.
– Annars har det inte begränsat mig på något sätt i löpningen utan fungerar som en positiv morot. Jag känner att jag behöver träna för att hålla mig relativt frisk.
Tar mycket tid
I fjol sprang Henrik 13 mil i veckan, sammanlagt 670 mil under hela året.
Sliter det inte på kroppen?
– Jo, men man anpassar sig. Jag har byggt upp det gradvis under nio år. Det finns de som springer 20 mil i veckan, säger Henrik.
Men träningen tar mycket tid. Träningspass fem dagar i veckan med ett sextimmarspass varannan helg är svårt att kombinera med familjeliv. Henrik är gift, och i augusti väntas tillökning i familjen. Han bilpendlar också 1,5 timme varje dag till jobbet som ingenjör på Saab. Därför har han avgivit ett nyårslöfte.
– Jag ska inte springa mer än tre timmar åt gången och kommer att hålla mig till maratonlopp.
Bra även efter 50
Det innebär att han inte kommer att försvara sin världsmästartitel i år. Men trots minskad träningsmängd tänker han underhålla sin löparform. I ultralöpning kan man komma igen även i högre ålder, många är väldigt bra även när de är 50 år. Och Henrik funderar på nya utmaningar i framtiden.
– Jag känner att jag kan springa ännu längre. Det skulle vara spännande att prova ett 48-timmarslopp. 24 timmar vet jag att jag kan hålla igång utan att sova. Men på 48 timmar blir det en andra natt också, och den tror jag kan bli tuff. Det finns även sexdagarslopp, och där handlar det mycket om hur lite man behöver sova.
Trots att man blir världsmästare får man som ultralöpare nästan ingen uppmärksamhet. Det finns inga pengar att tjäna eller sponsorer. Vad är din drivkraft?
– Grundläggande är att jag mår bra av att träna mycket och hålla mig i form. Jag har alltid varit lite rastlös och nervös, och det hålls ju i schack av att träna. Men även att det är nyttigt för min diabetes att vara i god form. Det ger en inre tillfredsställelse att klara något man inte trodde man kunde klara.
Text: Staffan Ohlson
