21 maj 2016 kl 22:56
Jag vet inte om jag klassas in som total soffpotatis eller talang men svarar ändå. :)
2007 födde jag mitt andra barn. Vägde in mig på BB med en viktuppgång på dryga 30 kg. Visserligen låg ju en del av vikten i "bebis med tillbehör" men kämpade ändå med 20 kg som skulle gås ner.
2008 blev jag triggad av jobbarkompisar att springa blodomloppet. Första gången jag sprang milen och jag gjorde det på tiden 51:43, riktigt nöjd!
Sprang lite sporadiskt till och från, gick ner nästan alla gravidkilon och 2011 gav jag mig på göteborgsvarvet. Sprang för första gången i mitt liv så långt som 2,1 mil. Det var hemskt. Tog mig i mål på 1:49, riktigt pinad och lovade mig själv att ALDRIG springa så långt mer i hela mitt liv...
Tävlingshornen växte dock ut, och med lite mer regelbunden träning och fler långpass gav jag mig på Stockholm halvmara 2012. Hade verkligen tränat mycket och gått efter "halvmaran på 1:40"-programmet här på jogg.se.
Det gick bra och jag sprang på 1:38:27. Supernöjd och tänkte att snabbare än så här kan jag inte bli!
Fick blodad tand för löpning och som så många andra drog jag på mig en överbelastningsskada i knät. Jag fick ta ett långt löpupperhåll och började cykla och simma som alternativ. Det ena gav det andra, gick med i en klubb som inspirerade mig och 2013 körde jag mitt första triathlon, olympisk distans, för att testa på sporten.
Tyckte det var kul och eftersom mitt knä fortfarande inte ville springa så mycket så la jag mer och mer tid på triathlon och 2014 gjorde jag en Halv Ironman. Klubbkompisar inspirerar, triggar och peppar och rätt vad det var var jag anmäld till Ironman i Kalmar. Tränade många timmar i veckan med fortfarande "bara" runt 3 mil löpning totalt.
Ironman 2015 gick bra, löpningen gick förvånansvärt bra och jag sprang maran (efter 4 km simning och 18 mil cykel) på 3:39 h.
Hade ett mål 2015 att komma under 40 på milen och under 1:30 på halvmaran. Missade båda målen (milen på 40:38 och HM på 1:32:39).
Men nu var mitt knä helt, jag kunde börja springa så mycket som jag ville. Triathlon åkte åt sidan och i november 2015 bestämde jag mig för att lägga all fokus mot marathon i Prag.
Har sedan november legat på ca 7-8 mil i veckan + styrketräning. Jag har verkligen fokuserat på långdistans, men även med inslag av fart.
I mars sprang jag äntligen milen på sub40, Gbg-varvets seedningslopp på 38:36, i april sprang jag Örebro halvmara på 1:24:35 och för två veckor sedan sprang jag Prag Marathon på 2:59:14!
Så på 5 år har jag gått från halvmaran på 1:49 (med en känsla i mål att ALDRIG springa så långt fler gånger) till maran (min första mara, Ironman borträknat!) på sub3. Och jag ställer mig fortfarande samma fråga som dig, hur snabb kan man bli? Jag hoppas inte jag har nått toppen än, även om jag är 41 år... Evy Palm peakade vid 47 år. :)
Vet inte om mitt långa svar gav dig nått. Men det jag vill förmedla är att det går nog att bli rätt snabb. Med rätt träning, rätt fokus, rätt stöd och rätt hjälp (som jag fått av vänner här på jogg och klubbkompisar så klart!), och sen behöver man nog ha en viss talang också. Men om man har den talangen vet man ju inte förrän man provar.