Ena dagen 39 grader och sängläge, andra dagen feberfri och ut på en ny milrunda – ja det är i alla fall så jag minns tiden när jag var ung, smal och hyfsat snabb. Men hur var det, egentligen?
När jag var i 20-årsåldern hade kroppen en anmärkningsvärd återhämtningsförmåga. Det var inga problem att träna hårt ena dagen och lika hårt dagen därpå och detsamma gällde när man blev sjuk: sängläge ena dagen, ut och träna igen nästa. Inget konstigt alls.
Även när det gäller sjukdomarna var det annorlunda. När jag väl var sjuk, då var jag sjuk på riktigt. Pang, bom, feber i två-tre dagar och sen var det bra med det. Inte som nu, att gå omkring och känna sig seg och trött i flera veckor eller åka på en hosta som till synes aldrig vill släppa.
Det är i alla fall så jag minns mitt 20-åriga jag – även om det finns risk för att minnet spelar mig ett spratt och har suddat bort de tillfällen då det faktiskt inte funkade att studsa upp ur sjuksängen och klocka 38-39 minuter på milen. Men ändå… Är det något jag saknar från den tiden så är det nog just att kroppen inte behövde vila tre dagar efter ett tufft pass. Sen är det klart att det hade varit roligt att vara lite smalare och snabbare, men det är ändå något jag förlikat mig med.
Tänkte på detta med återhämtningen igår när jag körde in till Malmö för att springa ett nytt Parkrun. Det var en fin morgon, nästan vindstilla och närmare 100 löpare och volontärer på plats och jag kände att det var värt ett försök trots att det var så nära inpå den senaste förkylningen. I bagaget hade jag ett pass på gymmet förra lördagen och ett i tisdags där jag körde intervaller om 1-1,5 kilometer – vilket innebar att jag inte hade någon hel ”femma” på banken efter mitt påtvingade treveckorsuppehåll.
Gav mig ut längs den gamla ”Sillabanan” söderut och tyckte att det kändes ganska bra i början, men efter någon kilometer började jag bli trött och vid 3,7 kilometer gav jag upp. Så långt låg jag på 6 blankt per kilometer, helt enligt plan, men det fanns inte så mycket mer att kräma ur benen så jag bestämde mig för att gå resten av sträckan.
Nådde målet efter 35 minuter och drabbades plötsligt av något slags fåfänga och valde att inte registrera min tid, men redan när jag satte mig i bilen så kändes det korkat. Vad skulle det där vara bra för? Jag tog mig ju i alla fall runt även om det var på en dålig tid för statistiken. Som om någon skulle bry sig...
Jag hann också tänka att DNF på fem kilometer, utan någon skada att ”skylla” på, det hade heller aldrig hänt när jag var 20. Men sen kom jag på bättre tankar: skit samma hur det var med orken och tiden, det var ändå en bra start på helgen och förhoppningsvis håller det hela vägen in i mål nästa gång jag testar.
RunTobyRun!
