Anna Nystedts Ultraintervaller

Anna Nystedt delar gärna med sig av sina erfarenheter Foto: Amanda Nystedt

Anna Nystedts Ultraintervaller

KrönikaPå lördag är det dags för ultraintervaller. Detta galna äventyr som jag pga ett envist löparknä tvingas avstå i år. Jag får nöja mig med att blicka tillbaka och njuta av det som var.

Jag visste att jag skulle klara det. Jag har ett pannben av det tjockare slaget och en vilja som ibland överstiger mitt förnuft. Det enda som eventuellt skulle sätta krokben för mig var det faktum att jag allt som oftast somnar i tv-soffan kring nio, och att jag dessutom är för mörkrädd för att ge mig ut på nattliga äventyr.

Därför insåg jag tidigt att jag behövde sällskap. Detta sällskap visade sig dock bli bra mycket större än jag kunnat ana, och på startlinjen kl 06.00 är vi 22 st som står redo. Mäktigt.

Första sträckan går smärtfritt. Siktar på en timme men landar på 53 minuter. Benen vill springa, och som sagt, förnuft är inte min starka sida. Mellan varje intervall har vi ca två timmar till dusch, stretch, mat och lite vila. Två timmar som går rysligt fort, och dessutom allt fortare för varje gång.

Jag blir förvånad över hur lätt det är att ladda om varje gång. Lätta pigga ben. Intervall efter intervall. Det största problemet är magen. Jag äter för att jag inser att kroppen behöver energi, men magen vill inte smälta någon mat. Den blir istället en ballong som växer mellan varje intervall.

På femte intervallen börjar jag få känning i ena foten, men inte värre än att det går att uthärda. I övrigt känns allting fortfarande förvånansvärt lätt. Tills jag kliver ut på sjätte sträckan. Plötsligt slår någon en gummiklubba i huvudet på mig. Benen är som betong och vill inte lyfta. Foten gör ont. Det känns som jag står still. Klockan är nu nio på kvällen och det är nu jag skulle ha sovit i tv-soffan. Jag är trött.

Sjunde intervallen avverkas som i ett töcken och inför den åttonde har jag ont överallt. Biter ihop och ger mig ut. Haltar. Vid 5 km släpper allt och maskinen i mig kommer igång. Jag går som ett lokomotiv. Korsar mållinjen strax innan fyra på morgonen och firar målgången med 5 grodhopp. Jag har gjort det häftigaste. Jag har utforskat mina gränser och utmanat mig själv. Jag är trött, men samtidigt så stolt och glad att jag omöjligen kan sova.

I år missar jag alltså denna upplevelse, men gläds med alla er som har det framför er. Lycka till!

Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.