KrönikaJag har varit (är?) en riktig curlingförälder. Jag har slussat runt ungar till fotboll, simträning och innebandyturneringar.
I min iver att vara fullständigt närvarande som förälder stod jag i många år som tränare och sedan lagledare för sonens fotbollslag. Jag som aldrig spelat fotboll. Som bara skönjoggade lite på semestern och lunchtränade då och då med arbetskollegorna på något rivigt aerobicspass.
Det handlade inte bara om en insats för barnen, utan nog för samhället. Jag ville förverkliga killarnas drömmar samtidigt som jag kunde hålla lite bus från gatorna. Detta gjorde att jag investerade mina fredagkvällar med träning för de 15-åriga grabbarna klockan 21, och söndagmornar för matcher.
I den vevan kom jag plötsligt på att jag skulle bli hälsosammare och föregå med gott exempel. Jag började närma mig 40 och barnen blev större och kunde ta sig till och från sina aktiviteter utan en påstridig morsas ständiga närvaro. Jag började jogga till bortamatcherna och köra fysträningar med några av killarna.
Sakta smög sig 40-årskrisen på och jag skulle förverkliga mig själv. Stockholm Maraton bokades. Träningsschema på nätet från Anders Szalkai följdes slaviskt. Registrering och löprundedragning på jogg hjälpte till. Jag hittade möjligheter till träning, slutade titta på tv och var ute på löprundor med mig själv och mina tankar. Hittade en drivkraft.
Kilometer lades till kilometer och jag växte som person. Efter att ha klarat maraton infann sig en helt ny känsla. En känsla av att “Allt är möjligt!". Mina vänner väntade på att krisen skulle gå över, men jag blev piggare, starkare och framförallt gladare.
En Klassiker har precis avslutats och många jag mötte där var i samma skede i livet. Med glöd i ögonen. Nu har löpningen blivit en del av mitt liv och jag kan säga att det är den bästa 40-årskris man kan tänka sig! Mycket väl investerad tid.
Det är aldrig för sent att börja med något bra.
