TävlingsberättelsePersonligt rekord, svenskt rekord, nordiskt rekord, världsrekord för damer 45 och europeiskt rekord. Torill Fonn lyckades få ihop 374 999 meter under Skövde Ultrafestivals 48H-lopp. Vi ringde upp. En glad och sprudlande rekordtagare svarade.
Grattis! Hur känns det?
– Bra!
Har du hunnit landa än?
– Njae, jag har inte riktigt smält det. Det är lite smått fantastiskt, lite overkligt.
Kände du på dig att det skulle gå bra innan loppet?
– Tvärtom, jag hade inga förväntningar. Jag har inte tränat bra i år och har inte farten i mig. Så jag var faktiskt lite orolig: "HUR kommer det här att gå?". Men jag har faktiskt en enorm erfarenhet att förlita mig på. Jag är inte snabb utan kan hålla ut och ha jämn fart. Det är min styrka.
Men lite hoppades du väl ändå?
– Såklart hade jag en dröm om att slå mitt eget rekord. När det gick så himla bra började jag tänka att det nog kan gå vägen i alla fall.
Hur såg din uppladdning ut?
– Jag gör inte någonting speciellt inför lopp utan brukar köra på som vanligt. Det är mer mentalt. Jag går igenom vad jag ska göra och förbereder mig för utmaningen. Det gör ont så det gäller att vara redo. I övrigt oroar jag mig inte så mycket, jag får ingen panik över vädret eller så, utan kollar mest upp vad för slags kläder som behövs.
Berätta lite om loppet!
– Det var tyvärr inte så många som sprang. Det är en fördel med konkurrens, jag gillar att ha någon som jagar mig eller att ha någon att jaga. Men Andreas Falk och Anders Tysk var med, vilket jag är tacksam över. Så jag följde dem och försökte hålla jämn fart. Men efter ett tag kunde jag inte hänga på dem längre. De försvann och då tänkte jag "Hur gör jag nu då?" Helt plötsligt hade jag ingen mental morot. Som tur är kom 6h- och 2h-löparna efter hand. Då blev jag pushad igen. Även om jag blev omsprungen av dem så var det härligt att få in lite folk!
Var någon bit extra tuff?
– Jag hamnar alltid i en mental dipp under dygn två, då ville jag inte mer. Men den dippen får jag alltid.
Hur bryter du den, då?
– Alla som har sprungit med mig vet att jag gärna pratar mycket. Jag brukar berätta att jag är i en svacka och då får jag pepp och stöd. Jag är ganska enkel, om någon säger till mig att fortsätta så gör jag som jag blir tillsagd.
Tog du pauser?
– Jag sov ingenting och tog bara en paus efter halva tiden. Då låg jag ner och bytte allt utan strumporna, för fötterna vågade jag inte titta på. Jag har aldrig vilat så lite under ett lopp.
– Sedan var jag med om en helt ny upplevelse också, som var lite läskig. Klockan 24.00 sista natten vände vi håll, det var mörkt och jag kunde inte för mitt liv förstå var jag var. I varje kurva tänkte jag "Hur kom jag hit?" och blev riktigt orolig. Det höll i sig tills solen kom upp, då kändes det som att vakna ur en dröm. Antagligen beror det på att jag vilade så lite.
Hur kändes det när du hörde slutsignalen?
– Jag hade stenkoll på hur jag låg till hela tiden. I början ville jag inte titta så mycket på det utan kikade på tiden en gång i timmen ungefär, för att ha lite koll. Under sista halvan sprang jag inte ens en mil på en timme och då tänkte jag verkligen ”Oj, vad händer?”. Men så är det egentligen alltid. Distanserna känns jättelånga och jag börjar räkna varv. Efter ett tag började jag slå rekord på rekord. Först mitt personliga, sedan fortsatte jag beta av. När slutsignalen gick var det lite av ett antiklimax. Jag stod och grät och hulkade mig. Det var så skönt. Jag var så lättad över att det var slut. Jag tänkte ”Var det inte mer än så här?” samtidigt som jag var helt överväldigad av all uppmärksamhet jag fick. Tyvärr blev jag så utmattad att jag höll på att svimma och fick lägga mig ner.
Nya mål?
– Jag är väldigt sugen på väldsrekord. Jag känner att det finns mycket mer inom mig. Jag är redan rastlös och vill ut. Självklart är jag lite trött i benen men det är mest tårna som hindrar mig. Men det gäller att allt ska stämma, så vi får se var det bär.
