En mångsidigt motsägelsefull varelse som förundras över kontrasterna i vad som ledde mig till löpningen och vad den i sin tur gjort med mig.

Å ena stunden tänker jag tillbaka på den karaktärslösa, socialt missanpassade veklingen som alltid blev vald sist på gympalektionerna i grundskolan och gymnasiet (om jag ens fick delta). Sedan tänker på flykten, ångesten, de jagande blickarna och taskiga kommentarerna som plågsamt ekade när jag sprang längs ensamma skogsstigar med ficklampan och musiken som enda följeslagare. Med trasiga fötter och bensköra lemmar såg det hopplöst ut. Men stunderna av "runner's high", av inspiration, kreativitet och frihet i tanken fick mig att längta tillbaka till riskerna, att leva på gränsen. Pressa sig till mer än vad man trodde att ens kropp någonsin skulle klara av. Plötsligt var milen inte så lång längre. Vid rätt träningsupplägg var inte skadorna lika påträngande. Läkarbesöken inte lika konsekventa. Och lusten att springa alltmer en del av livet. Ibland kan man bara inte slita sig. Ibland vill man bara gå hem och käka glass. Tankarna velar fram och tillbaka, men i längden spelar det ingen roll. Jorden fortsätter snurra ändå. Och kilometrarna fortsätter avverkas. I skog. På band. Genom stan. Tanken kan vara klar eller suddig. Monoton eller kreativ. Nya vägar, gamla nötta stigar. Kontraster, överallt. Det är löpning för mig, men det är också något som speglar min (och förmodligen de flesta människors?) personlighet.

Medlem sedan 21 maj 2017