Jag älskar att springa, helst i vacker natur, på stigar eller obanat, lustfyllt utan krav på prestation, endorfinruset kommer ändå. Löpteknik fascinerar mig, för att det är så enkelt och betyder så mycket för löpglädje och hälsa...
Här har jag skrivit lite om löpteknik, som är mycket enklare än de flesta tror. Det var länge sedan de texterna uppdaterades, så de återspeglar inte riktigt min syn idag, men det får duga:
http://www.funbeat.se/person/overview.aspx?PersonID=151722
Jag svarar mer än gärna på frågor och tar gärna ett löppass med någon som vill ha feedback.
Efter 20 år på sofflocket började jag springa år 2000, när jag fyllde 40 och kroppen höll på att säcka ihop. Först bara ett par kilometer, sedan gradvis längre upp till milen. Kom ganska snabbt i hygglig trim, men hade varken tid eller lust att träna särskilt ofta. 2008 fick jag lust att börja springa längre och testa Lidingöloppet. Då hade jag aldrig i mitt liv sprungit längre än 15 km. Varje gång jag försökte så skrek knäna "STOPP" efter 15 km. Läste om lågpulsträning och förstod att jag behövde sänka farten ordentligt om jag skulle orka springa långt. Men när jag sänkte farten så skrek knäna STOPP redan efter några kilometer. Jag provade allt; vila, stretching, styrketräning, ingenting hjälpte. Att återgå till att springa fortare var inget alternativ - det måste finnas en lösning för att springa långsammare och längre. Jag googlade och insåg att det förmodligen var löpteknikens fel. Jag hade lagt märke till att min stegfrekvens var låg, men det kändes naturligt att ta långa kliv.
Jag testade Pose-metoden våren 2008 genom att titta på några filmer på nätet. Knäproblemen försvann vips och jag flöt fram hur lätt som helst. Underbart. Vilken kick! Tyvärr så insåg jag inte då att det hade räckt att öka stegfrekvensen. Jag gick på myterna om framfotslöpning och drabbades som de flesta andra ganska snart av bristningar i vadmusklerna.
Jag märkte att den samlade kunskapen om löpteknik är bedrövligt dålig. Det fascinerade mig. Hur kan en så enkel och vanlig rörelse vara så illa utforskad? Och hur kan det finnas så många ogrundade och starka åsikter om ett ämne som borde gå att reda ut? Jag blev besatt av att reda ut det själv. Det har varit väldigt intressant, men det har tagit extremt mycket tid, så jag vill gärna dela med mig av den kunskap jag har skaffat. I augusti 2014 deltog jag och Markus Stålbom på det första internationella symposiet om löpteknik, i Calgary, och vi fick bra stöd för våra tankar, bland annat av Dan Lieberman.
Från 2010 har jag kunnat öka dosen av löpning.
131 mil 2010
188 mil 2011 (hindrades av långa förkylningsperioder)
300 mil 2012 (hindrades av en benskada av utförsåkning)
445 mil 2013
154 mil 2014 blev ett rejält hack i kurvan. En liten tryckskada på hälbenets undersida, förmodligen från stenig utförslöpning, blev allt värre, framför allt av att gå. Så till slut sprang jag nästan inget under sju månader för att vila bort inflammationen. Det tog lång tid eftersom det är svårt att undvika att belasta hälen när man går och står.
Målsättning:
Jag springer för att det är så skönt och för att jag mår så bra av det. Starkare motivation än så finns nog inte.
Min målsättning är att bli stark och uthållig så att jag kan springa och njuta mycket resten av livet. Det bästa jag vet är att springa som ett sätt att resa. Det vore härligt att kunna springa riktigt långa resor under flera veckor eller till och med månader, på stigar och vandringsleder.
Jag försöker springa varje dag, för att jag har märkt att jag mår bra av det. När man gör det varje dag så blir det en vana och då tappar lättjan greppet. Vilodagar verkar inte behövas om man springer riktigt långsamt och lagom långt. Den lätta rörelsen verkar snarare rehabiliterande. Följer ingen plan, men försöker variera mig och tar gärna ett eller två fartpass per vecka om jag inte känner mig sliten av för mycket äventyr.
Jag undviker att tävla. Det leder till överansträngning som är skadligt för musklerna och i förlängningen leder det till andra skador. Prestationsfokus är inte heller bra mentalt om du frågar mig. Men jag tävlar ibland för att se hur min förmåga utvecklas.
Mitt bästa resultat är 3:12:14 på Stockholm Marathon 2013, faktiskt bland de 4% bästa i min åldersgrupp, trots att jag har ganska kort träningsbakgrund.
Lidingöloppet ligger mig varmare om hjärtat - skön och vacker bana, varierande löpning med mycket backar, världens största terränglopp, med jättelång tradition. Medaljtiden 2:15 hade jag tänkt klara 2013, men blev förkyld och fick feber. Det får bli senare.
Jag skulle gärna springa snabbare på kortare distanser också, för att det är härligt att springa fort och den styrka och smidighet som krävs är nyttig. Mina bästa resultat är från 2013, 41:15 på Premiärmilen och 19:20 (egen klocka) på Bellmanstafetten 5K. Sub40 på milen skulle jag vilja klara så småningom. Men då krävs det mer fartträning, som är slitsamt, så vi får se.
Ultramarathon fascinerar mig, att springa långsamt, långt och övervinna motstånd. Har bara testat "riktig" ultra en gång, 50 miles på TEC 2013, 8:49:15. Men mina ben blir stumma efter ca en mara och då tycker jag inte det är skönt att springa längre, det blir tvärtom plågsamt Det finns en tjusning i det, men det verkar alltför slitsamt för kroppen, lider fortfarande två år senare av muskelstelhet som jag drog på mig på TEC 2013. Jag tar kroppens signaler på stort allvar, för att kunna fortsätta springa resten av livet. Vi är nog inte gjorda för att plåga oss, och förmodligen inte heller för att springa så långt. Kroppens förmåga att reparera sig är långt ifrån perfekt. Hoppas att jag en vacker dag blir tillräckligt vältränad för att klara en lång ultramarathon utan att ta skada av det. Då kanske jag provar igen.
