Marathon

Efter förra lördagens misslyckade försök att springa (3,7 mil) så var jag rejält taggad att klara ett Marathon. Käka pasta kvällen innan, la mig tidigt, drack vatten och 9 timmar sömn. Kl 08:00 var tanken att flyga iväg men ett envist regn höll mig inne. Klart.se lovade sol från kl 09:00 så det var bara att njuta av kaffet, käka nötter och hålla ångesten borta. Jag har alltid ångest inför ett lopp, det är bara inse att springa långt gör ont och är rätt enformigt innan belöningen i form av endorfiner kickar in. Hej hopp iväg och mot Klagshamn med en packning som bestod av ett jojo kort, 100 kr, en dextrosol, laktostablett, Garmin 610 och Sony lurar. Vidare upp mot Hyllie och ner mot Rosengården. Min plan innan var att kolla in veckans bomb i Malmö. De slår ner med jämna mellanrum här i 040 området och Malmö stads politiker verkar inte vilja göra något åt detta. Nu när de verkar ha gett upp, varför inte marknadsföra det som en turistattraktion, guidade turer, ta din bild vid en nedbrunnen bil eller en tävling där man gissar var nästa bomb slår ner. Även om jag anser att politikerna agerar bristfälligt kring detta så vill jag gärna berömma offentlig sektor som städar snabbt efter en explosion. Allt som var kvar var ett brunnit däck, det såg ut som en glömd korv i grillen efter midsommarafton och det syntes att temperaturen varit riktigt hög. Nu var jag uppe i ca 1,5 mil och kroppen kändes bra. Vidare mot Bulltofta, ner mot Kirseberg och Värnhem. Här stannade jag på Hemköp och fyllde på med bananer och Gerimax. Jag ser inte klok ut i mina leriga skor, tajta brallor och ansträngd andning när alla andra är ordentligt påklädda med varma jackor. Trots det visade ingen barmhärtighet att släppa fram mig i kassan, rätt ska vara rätt... Sprang och åt och vidare mot Drottningtorget, Stortorget, Slottsparken, Kungsparken och vidare mot Erikslust och Djupadal. Nu var jag uppe i tre mil och det var dags för min dextrosol tablett. 10 minuter senare och jag kände mig som en Tarahumara Indian. Men det som kommer upp brukar komma ner. 2 km senare gick jag in i väggen och jag hade en styrfart på 6:50/km och himlen öppnade sig. Kallt jävla regn och blåsigt var det också. Bra att veta är att ett Marathon börjar kännas efter ca 3 mil och så även denna gång. Jag fick ont, det var kallt och det var riktigt trögt fram. Äntligen i Bunkeflostrand och tempot var bara i 7:50/km och jag passerade en barnfamilj riktigt långsamt. Det gick inte snabbt och de gav mig en bra match gällande fart. Regnet ökade i styrka och de sista 3 km var nästan lika jobbiga som hela loppet, det blev skitkallt. Jag hade ont överallt. 4 timmar, 31 minuter och 2977 kalorier senare kom jag äntligen fram. Tagen, kall, spröd och en lättnad över att ha klarat detta ännu en gång.