Jättelångt - terrängultramarathon - Grisslehamn

OK. Anmälde mig en dryg vecka innan loppet. Tiden hade gått ut men jag fick dispans, betalade och blev nervös.
Kollade en massa skriverier om ultra på nätet och bestämde mig för strategin jogga sakta, gå alla uppförs och ta den tid jag känner behövs vid kontrollerna. Sagt och gjort.
Berättade nästan inte för någon att jag skulle kuta loppet.
Virrade omkring och köpte saker att äta på vägen och testade lite olika kombos av prylar ute en gång. Bestämde mig för att köra med camelback 2 liter, keps+glasögon (nyinköpta och svinigt fula), linne, shorts och vaselin där det behövs.

Kvällen innan start börjar tvivlet sätta igång på riktigt. Hur i helvete skulle jag klara detta. Kanske hade varit bättre att köra några maror först. Ursvik i all ära men sex stycken+ på raken...man undrar ju hur det står till (som en vis man sa på sin träningsdagbok).
Äh, tyst nu. Packa, sov och spring. Jajemen.
Blev en natt med cirka 5 timmar sömn. Grabben fick för sig att prova alla ställen man kan sova på hemma. Dessutom vill han ha pappa med.
Klockan ringer 05:15. Gröt, banan, russin och massa vatten.
Kalle hämtar upp vid 6. En grymt fin morgon utan trafik.
Skönt snack i bilen, bra musik och nerverna lugnar ner sig lite.

Först vid start. Sen börjar alla droppa in. Olika stilar, kroppshyddor och material. Folk är vänliga och glada.
Plockar nummerlappen, 75, kollar på folk och lyssnar på tal av lokala människor. Skakar hand med Kalle...lycka till.
Det sista dom säger är "detta är inget bananlopp, man tar med sig det man ska äta själv. Vi står får vatten och sportdryck"
Ok, bra, för jag har med mig: 4 gel + 2 endurance bars (Vitargo) 3 runes kakor, salta nötter med russin och electrolyt-brustabletter. Camelbacken är sprängfylld. Har dessutom med min iphone, plåster, vaselin, toapapper, nål, compeed och xtra strumpor+tisha. Mycket prylar...
Sen startar vi och äntligen får benen röra sig.

Vid fem km sitter det en naken man och spelar fiol i en bäck. Jag visar v teckenet och får en nick tillbaka.
Overkligheten kan börja...

Hamnar ganska snabbt i en liten grupp som jag stannar med länge. Otroligt bra. Alltid någon som observerar om man kutat fel eller om tempot är för högt. Vi springer och snackar och kollar oss omkring. En sån satans idyll överallt. Vackert som bara skärgården kan vara.
Håller oss till taktiken gå uppför. Nästan svårt i början. Måste tänka på distansen och respekten jag har för den. Kroppen vill köra på men min skarpa hjärna håller tillbaka. Tack för det!

Kontrollerna är lite varierande men alltid något ätbart och drickbart förstås. Fyller pucklen full varje gång och den är tom vid varje ny kontroll. Plus massa sportdryck på stationerna. Mycket dricka går det åt. Cirka 12 liter totalt tippar jag på.
Tur det fattar jag när det visar sig att 15 av ca 70 bryter. Det var ganska varmt. Hörde någon säga 30 i skuggan. Tror det var killen i tredje kontrollen. Han stod i en helt vindstilla och skugglös glänta där svärmnar av mygg, bromsar och getingar härjade. Var mer synd om honom än om oss. Vi fick ju dra vidare, och det ganska snart.

Men jag är lugn med värme så det går sakta men säkert framåt.
Lite onödigt att ha med sig så mycket i väskan när jag ser vad man får men bättre det än för lite antar jag.
Käkar korv, ostmackor, chips, nötter och dextrsol.

Kontroll två och fyra är mindre fester. Kallvattenduschar, alla sorters snacks och tilltugg. På fyran spelar ett band på en liten scen. Bara att rulla igång med musiken i ryggen. Dock lite stelare hela tiden. Några partier asfalt tär på knäna och höfterna.

De fina vyerna fortsätter att passera och plötsligt är vi uppe i en marathon sen 50k sen 55. Gratulerar oss själva med handskakningar. Jag och en kille som heter Anders som jag kört med till sista kontrollen vid 59k. Tänker ofta att det är ju fan helt otroligt att jag är uppe i såna kilometrar.
Har perioder av totalt fokus på vägen framför mig och känslan av min kropp som ganska åtsnörd. En skön känsla. Lite som meditation i musklerna. Men det är jag...Anders får kramp i vaderna och efter ett tag släpper jag honom och kör sista 8 själv. Trycker på ordentligt. Skulle tippa att jag låg på 5:20 fart. Drar förbi en tio pers och förundras över hur jag kan ha så mycket krut kvar. Dom också tror jag.
Skönt bara att få köra lite snabbare. Allt långsamt tuggande har liksom förstelnat musklerna.
Jagar en kille jag sett innan. Undrar vart han tagit vägen och är ganska imponerad av hans snabbhet. Trodde han låg nära till.
Kommer in i Norrtälje och fäljer snitslar in mot huvudgatan som är helt avspärrad för oss. Konstigt att komma galoperande helt ensam. På en pappskiva står det UPPLOPP
Sen är jag i mål. 09:08 visar löparappen som vägrar spara rundan men skit i det. Jag vet. Jag klarade det. Sätter mig ner med ett grin över hela fejset och känner mig...jaa...ganska pigg faktiskt. En lugn stolthet pulserar i mig. Faan alltså, jag klarade det. Jag körde 68 kilometer. Mitt första ultramarathon.
Blir garanterat fler. Tänkte plocka hem segern nästa år. Men innan dess finns en del andra lopp att slipa stilen på.

Årets upplevelse och slit. Knäckte tillochmed mitt och Peters snöpass med pannlampa i obanad snödriva.
Dags för lite vila men planerna hopar sig redan...