Munkastigen Trailrun - Laxå

Munkastigen 44 km terräng, lite halvkort: En av de värsta upplevelser jag haft, blev helt slut, vinglade runt och höll på att ramla av vägen vid 36 km. Ingen bra idé att springa två ultralopp med två veckors mellanrum. Det fanns inget i benen och det kändes direkt, första 15 gick ändå skapligt men sen var orken slut med 29 km kvar. På nåt sätt lyckades jag ändå hålla igång fast det krävdes kamp för varje meter. När vi kom upp på grusvägen efter 35 km trodde jag att det skulle lätta men det blev värre eftersom jag fick kramp i vaderna, vägen sluttar svagt uppåt till 39 km och det var förskräckliga kilometrar, de värsta jag haft kändes det som, det var allt, flimmer för ögonen, dregel, vingel, vid ett tillfälle kom jag på mig själv med att springa och blunda, på väg ut i terrängen. På grund av krampen kunde jag inte springa på avslappnat, då högg det. Jag hade två ryggar att jaga, en man tio år äldre än mig som sprang betydligt långsammare än mig men han sprang å andra sidan hela tiden. Det blev en jojo-effekt av det, jag sprang i kapp honom och fick sen gå för att sen jaga i kapp. Efter 39 km planade vägen ut och då vaknade jag, benen funkade plötsligt och löpningen började funka, resultatet var att jag drog om mannen framför mig i ett huj och slog honom med drygt tre minuter. Han ska ha stort tack för när jag sprang in på det avslutande elljusspåret hojtade han två gånger och talade om att jag sprungit fel, hur man nu kan göra det, hjärnslut som jag var. Avslutningsvis kan jag säga att tack vare de sista 5 km så kändes det inte så värdelöst som det borde, jag slog dessutom tiden från förra året med två minuter. Målet missades med dryga fyra minuter och bästa fall målet missades med över 20. Den andra ryggen? Sofie Fröberg, drog som en avlöning, inget att göra, fanns inte en chans, hon slog mig med fem minuter.