Till världens ände

Normalt är det väl bra att världens ände inte är för nära. Om man har bestämt sig för att ta sig dit så får det gärna vara lite krångligt. Till fots, alltså, och detta på historiens varmaste majdag i Oslo med omnejd. Lägg till en nummerlapp på bröstet så är förutsättningarna på plats för en kvick start. Och lite upp som en sol och ner som en pannkaka blev det. Efter ca 1/4-del av loppet, när det började stiga på brant upp efter Drammen så satte benkramperna in. Vilka muskler? Alla! Fick dras med dem i fyra timmar, framåt kvällen, halvvägs, med lite svalka i luften så lugnade det sig lite. Fast jag gav mig av på andra delen med helt mosiga ben så att det blev mycket (mest?) gåing var inget att göra åt. Jag kom fram till slut, fullföljde - vad gör man inte för en medalj? För varmt/för dåligt långtränad/fuskat med benstyrka/fuskade med näringsintag? Jag vet inte men till nästa gång måste det "funka" bättre.