Löpning Träning 6 inlägg 1305 visningar

Ökade mitt distansrekord med 10K och sprang det dubbla!

Sedir
1987 • Stockholm
#1
5 juni 2009 - 10:24
Gilla
Hej,

Igår bara hände det. Jag låg i soffan, nyss hemkommen från ett inrikesflyg. Duggar ute. Börjar bli uttråkad och tänker att jag _borde_ gå ut och springa, men att jag inte riktigt känner för det. Plötsligt har jag dragit på mig löparkläderna fast jag inte bestämt mig för att gå ut. Det bara händer.

Och så är jag ute.

De senaste gångerna har jag gått upp på milen. Jag har hållit mig vid 7K väldigt länge, men flyttat upp till 10K cirka tre-fyra ggr.

Så är jag ute och springer. I början är det tråkigt men det går bra. Jag är inte ett dugg andfådd. Springer och springer och springer och helt plötsligt har jag kommit 10K och jag är inte ett dugg andfådd. Jag skulle vilja påstå att det kändes lättare just då, än de första 5K.

Så jag fortsätter springa. Börjar tänka ut en ny rutt eftersom jag inte vill springa samma varv igen. Springer förbi Springsteen-konserten på Stadion. Inga problem. Känns som att jag kan springa i dagar utan vila.

Efter 15K börjar det bli jobbigt. Magen gör lite uppror. Vaderna börjar bli saftiga. Hållningen är allt annat än elegant, men det är långt ifrån att jag ska ta en paus eller sluta springa. Det går framåt liksom.

Sen piper klockan till och jag har gått förbi 20K.

Hur fan gick det här till? Jag höjde armarna i luften för att förkunna det nya rekordet. Men kan någon förklara för mig hur jag helt plötsligt ökade mitt distansrekord med 10K bara så där, en torsdagskväll där jag var lite bakfull och väldigt, väldigt trött efter långa arbetsdagar.

Och hur går jag vidare nu? Nu vet ju jag att jag klarar av ett halvmarathon och då är det ju av yttersta vikt att jag ligger i, inför Stockholms Halvmara senare i år.

Nu sprang jag den här sträckan på en ganska blygsam tid; 2h10min. Det ger en kilometertid på 6:27.

Vad är vettigt att jag siktar på i en halvmara? Nu är det ju bara tre månader kvar.

Fy fan vilken lycka.
ulf johnson
1977 • uppsala
#2
5 juni 2009 kl 10:36
Gilla
Grattis, bra gjort!
Känner igen känslan från första gången jag sprang längre än 15 k (mixad förvåning och stark glädje över att det går att vara i rörelse så länge). Din km-tid är inte blygsam, snarare mer än godkänd! Tänk på att du tävlar med dig själv, inte dem som her sprungit 7 mil i veckan i 15 år. Fortsätt kuta några ggr/vecka, eller så mycket som känns bra som kommer du garanterat att göra framsteg. Svårt att säga vilken tid du kan göra på halvmaran, men nu vet du hur långt det är och kan tänka ut hur du ska disponera loppet. Om du är riktigt trött när du går i mål kommer du nog att vara nöjd med tiden, oavsett vad klockan stannar på.
Keep on springing, vi ses på halvmaran (för det är väl den stora i STHLM du syftar på?)
1956 • PARTILLE
#3
5 juni 2009 kl 10:45
Gilla
Bra jobbat! Man kan mer än vad man tror! Det viktigaste är nu att Du har kontinuitet i Ditt springande. Att Du fixa en halvmara i september är det inget som helst snack om! (under förutsättning att Du inte blir sjuk eller skadad).
Öka inte på för mycket i början utan känn Dig för. Bra sätt att slippa dessa onödiga skador...
1985 • Göteborg
#4
5 juni 2009 kl 17:27
Gilla
Grattis grattis grattis!!!
Läge att fira med tårta tycker jag :)
1956 • Lund
#5
5 juni 2009 kl 20:19
Gilla

Kul med ett inlägg som sticker ut från det planerade, strukturerade och förutsägbara löpandet! ;)
Espen Ringom
1975 • Oslo
#6
5 juni 2009 kl 20:50
Gilla
Grattis!!!

Det er en underbar følelse det der, og det var helt riktig av deg og keep going når du følte for det!

Jeg startet å løpe i fjor og har en lignende opplevelse. Jeg også plutselig løp 25km en dag, men det ble med den ene gangen.

Stockholm Halvmaraton 2 måneder senere slet jeg veldig etter 15km!
Men det er lykke når kroppen føles bra og man kan kjøre på slik som du gjor!

Veldig bra!

Jeg er glad på dine vegne - og grattis!

Hilsen
Nørrbaggern!
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.