Ökade mitt distansrekord med 10K och sprang det dubbla!

Hej,

Igår bara hände det. Jag låg i soffan, nyss hemkommen från ett inrikesflyg. Duggar ute. Börjar bli uttråkad och tänker att jag _borde_ gå ut och springa, men att jag inte riktigt känner för det. Plötsligt har jag dragit på mig löparkläderna fast jag inte bestämt mig för att gå ut. Det bara händer.

Och så är jag ute.

De senaste gångerna har jag gått upp på milen. Jag har hållit mig vid 7K väldigt länge, men flyttat upp till 10K cirka tre-fyra ggr.

Så är jag ute och springer. I början är det tråkigt men det går bra. Jag är inte ett dugg andfådd. Springer och springer och springer och helt plötsligt har jag kommit 10K och jag är inte ett dugg andfådd. Jag skulle vilja påstå att det kändes lättare just då, än de första 5K.

Så jag fortsätter springa. Börjar tänka ut en ny rutt eftersom jag inte vill springa samma varv igen. Springer förbi Springsteen-konserten på Stadion. Inga problem. Känns som att jag kan springa i dagar utan vila.

Efter 15K börjar det bli jobbigt. Magen gör lite uppror. Vaderna börjar bli saftiga. Hållningen är allt annat än elegant, men det är långt ifrån att jag ska ta en paus eller sluta springa. Det går framåt liksom.

Sen piper klockan till och jag har gått förbi 20K.

Hur fan gick det här till? Jag höjde armarna i luften för att förkunna det nya rekordet. Men kan någon förklara för mig hur jag helt plötsligt ökade mitt distansrekord med 10K bara så där, en torsdagskväll där jag var lite bakfull och väldigt, väldigt trött efter långa arbetsdagar.

Och hur går jag vidare nu? Nu vet ju jag att jag klarar av ett halvmarathon och då är det ju av yttersta vikt att jag ligger i, inför Stockholms Halvmara senare i år.

Nu sprang jag den här sträckan på en ganska blygsam tid; 2h10min. Det ger en kilometertid på 6:27.

Vad är vettigt att jag siktar på i en halvmara? Nu är det ju bara tre månader kvar.

Fy fan vilken lycka.