19 maj 2009 kl 00:41
Efter ett långt uppehåll från 1986 testade jag maraton 2001 vid 54 års ålder. Startade träningen 5 veckor före på en bra grund (skidor vinter, gång sommar) Körde 12 löppass på varierande längd från 7 km till 15 km och ett 2-milspass 12 dagar före.
Min sluttid blev 3.36 (3.18 1986), vilket jag var mycket nöjd med.
Sen gjorde jag två maraton till; 2004 och 2005, båda på 3.49. Då hade jag ett lite annorlunda upplägg. 2004:12 löppass på 5 veckor varav 3 st på 20 km. 2005: 8 löppass på de 5 veckorna varav 3 st på 20 km.
Anledningen till att det blev färre löppass men fler 20 km-löpningar var att jag var tvungen att vänta ett par dar extra efter långpasen så träningsvärken i vaderna försvann. Tog tiden på långrundorna på 20 el 21 km och den första var bäst, blev sämre och sämre för varje gång. Det verkade som att man bröt ner musklerna på varje asfaltspass på 2 mil, vilket också påverkade sluttiden i maratonloppet. Det är i första hand bristen på spänst efter 20-25 km som påverkar mest, inte att orken tar slut.2004 års lopp förstördes dock av magvärk som körde ut i ljumskarna, vilket förutom träningsupplägget påverkade sluttiden negativt.
Skulle jag springa något mer maratonlopp så skulle jag följa 2001 års upplägg med fler och kortare löppass och bara ett 21 km-pass på asfalt ca 14 dagar före och försöka förbereda mig så att ej magen krånglade.
Slutsats: Det är en konst att träna lagom mycket-speciellt på asfalt - så att man inte bryter ner mer än man bygger upp.