19 augusti 2024 kl 12:28
Redigerad 19 augusti 2024 kl 13:02
Hej,
Jag körde i år för första gången. Otroligt tragiskt och sorgligt :(
Det var verkligen en utmaning. Kallt (5 grader?), regnigt, halt, hård vind och dålig sikt. Nedstigningen från sista berget var svår - det var rätt brant om man gick rätt och väldigt brant om man gick lite ur kurs. Man visste att man skulle neråt och man visste att man skulle österut - men gick man neråt drogs man gärna norrut mot den brantare sidan. Mycket hala hällar och mycket lösa stenar.
Verkligen en fruktansvärt tragisk olycka. Jag vet inte vad som hände, vi fick veta först på morgonen, men vi såg ju helikoptrarna från nattlägret. det var också en hel del andra tävlande som blev väldigt nedkylda.
Jag hoppas verkligen att det blir fler gånger. Den här typen av olycka är nog svårt att skydda sig helt emot. Samtidigt var inte vädret sämre än prognosen - snarare något bättre, regnet kom som väntat men lite senare. Så det finns nog en del man skulle kunna göra säkerhetsmässigt. Kanske kräva ståldubb vid regn - kanske ytterligare krav på varmare kläder. Inte bara stryka kontroller i den längsta klassen utan kanske förenkla övriga klasser också vid dåligt väder. Det som kändes lite farligt för vår del var att man blev kall och fick "bråttom" ner. Är man dessutom trött efter 11 timmars tävlande som för det aktuella laget... Men oavsett allt det så kan en olycka hända vem som helst. Sikten var inte så dålig som man kan ha fått en uppfattning om i media - det var inte som att man kunde ramla nerför ett stup för att man inte såg det. Vi såg kanske 20-30 meter när det var som sämst, eller kanske 50-100. Men det var tillräckligt dålig sikt för att man inte skulle se hållpunkter i form av sjöar och berg osv nedanför berget och det var som sagt kallt, blåsigt och halt och lurigt att hålla kursen. Vi tog oss dock ner och jag kände aldrig att vi gjorde något farligt på nedvägen. Vi fick vända och gå uppåt lite en gång och vi fick gå på skrå en gång för att det kändes lite för brant för att fortsätta neråt. Det man var lite orolig för var att man skulle komma till ett ställe med mycket hala hällar som var svår att hitta ut från utan att ta risker. Men det blev aldrig så - jag kände aldrig att vi behövde göra något riskfyllt. jag hade dock inte velat vara kvar ute på banan flera timmar till för vi var ordentligt kalla (inte på ett farligt sätt men obekvämt) redan kl 16 när vi gick i mål och då var det ändå mer än 4 timmar kvar till olyckan och 6 timmar kvar tills dom sista nådde nattlägret.