Löpning • Kom igång • 16 inlägg • 1017 visningar •

Att komma igång efter svacka

Malle
1972 • Boden
#1
•
24 juni 2024 - 19:32 (Redigerad 24 juni 2024 - 20:09)
2 Gilla
Löptränat regelbundet tidigare och alltid älskat känslan i kroppen. Men iom att jag gick in i klimakteriet för några år sedan så rasade allt vad träning hette - usel sömn som gav noll ork/motivation, sjukdomskänsla i kroppen, trötthet och nedstämdhet/ångest. Det ena gav det andra kan man säga. Lite så man också blir när man tränat regelbundet och lägger av, det kan säkert många av er känna igen (både män och kvinnor ☺️) Lite av ett moment 22 alltså! Men nu jäklars får det vara slut på detta ”soffliggande ” . Det är bara att ta tjuren vid hornen och navigera sig tillbaka! Var på en hälsokontroll förra veckan där det visade sig att mina blodfetter är för höga, säkerligen delvis till följd av livsstilen de senaste åren 😬 Blev en riktig motivator till att rycka upp sig, verkligen! Fyller 52 och tänker att jag står i ett vägskäl - en framtid med hälsa eller ohälsa. Valet är trots allt alltid ett eget. Känns bra att känna lust igen även om stegen (och kroppen) är tyngre just nu. Men det tyngsta steget är trots allt alltid det första steget ut genom dörren! Min plan och tanke är att komma till längre distanser med med lägre tempo, känner inte behovet av att pressa tider längre 😀
Hur är det med er andra kvinnor i 50-årsåldern, hur känner ni kring löpningen i denna tid av förändring i livet? Tankar & erfarenheter? 🌸
Monica Carlsson
1971 • Partille
#2
•
24 juni 2024 kl 21:03
Gilla
Jag är 53 och har bara sprungit sen 2015, är helt ointresserad av att springa med nummerlapp utan för att det är en enkel träningsform som rensar hjärnan bra för mig. Jag har inga träningsupplägg som jag följer utan har bara bestämt mig för (minst) 3 pass i veckan, och det ska bli minst 2 mil i veckan totalt. Jag springer långsamt och har i perioder extra trögt, trodde det kunde vara klimakteriet eller järnbrist, men kanske kommer det mer från att jag för några år sen upptäckte en genetisk mutation som kallas hemokromatos. Den medför att min kropp lagrar för mycket järn i levern, och jag måste lämna blod emellanåt för att kompensera detta, då blir det alltid en extra seg period några veckor. Det plus att man ju blir ett år äldre för varje år som går, typ...

Inga prestationsmål, men vanor för långsiktig hälsa.

Bestäm dig varför du har bestämt dig, och sen kör du! Återkoppla gärna här hur det går!
anden nilsson
1984 • Falun
#3
•
24 juni 2024 kl 21:35
1 Gilla
Nu är jag ingen medelålders kvinna men;

Det gäller att hitta argumentet för att just Du ska ta dig ut och motionera (helst varje dag i någon form) och vad som kommer göra att du klarar det i en värld som gör det möjligt för dig att ligga på soffan och käka choklad dygnet runt.

Jag mår bäst av att jaga tider men är impulsiv och kan tappa motivationen. För mig funkar det bäst att investera i en tränare. Antingen betala eller gå med i en klubb.

Tvärtom mot vad man läser på alla sociala medier tror jag det är ytterst få människor som klarar av att träna vettigt utan någon slags morot och piska (min fru är en sådan).

Dessutom tycker jag att du som medelålders ska styrketräna minst 2 pass i veckan. Inte för löpningens skull utan för styrka och balans.
Peter P
1965 • Kungsholmen
#4
•
25 juni 2024 kl 11:06
3 Gilla
Är inte heller (medelålders) kvinna men det som fungerar för mig att bibehålla kontinuitet under motivationssvackor, och jag har ofta ork och motivationsproblem men har nu haft bra kontinuitet i väldigt många år (sen 1997)

Jag går många promenader normalt. Då kan jag lika gärna sätta på mig träningskläder och känner jag för att springa någon kilometer så gör jag det men tar det emot får jag gå så ofta jag vill. Ibland går jag typ var och varannan kilometer men ofta går det så bra och lätt att det blir ett vanligt löppass av det. Men just inställningen att jag inte har några krav eller prestige i att tvinga mig gör att jag får det gjort. Förr då jag krävde av mig själv att fullfölja mitt pass helt springande oavsett obehagsnivå eller ansträngning så fick löpningen i perioder så mycket negativt associerat med sig att jag började bäva för träning och få ängest inför pass.

Så det korta rådet är gå/spring och ha inte för höga krav på något.
Malle
1972 • Boden
#5
•
25 juni 2024 kl 13:09
1 Gilla
Monica: Precis min filosofi ☺️ Jag tänker: lyssna på kroppen, lugnare tempo. Pulsen behöver inte ligga på max utan mer tröskel. Svårt att anpassa sig till det då pulsen gärna sticker iväg, men det är tålamod som gäller 😀 Snällare mot senor, muskler och ligament. Återkopplar framöver då jag är igång på riktigt ☺️👌🏃🏻‍♀️

Anden: Precis, känner igen mig kring moroten. Tänker ett lopp som motionär nästa år, har bara inte bestämt mig för vilket än. Lutar mot antingen ett fjäll-lopp (Arctic circle race) eller ett längre distanslopp (ev nån av Vasa-sträckorna). Får se hur utvecklingen går 😀 Min respektive som är ultralöpare försöker peppa mig till 45:an, men vi får se! Lutar åt en kortare som det känns nu dock. Däremot inspireras jag mycket av tänket i ultralöpningen i min framtida träning. Har dock som längst sprungit en halvmara och det är 15 år sedan 😀 Absolut håller jag med om att styrketräningen är extra viktig nu, att addera det till löpningen, plus rörlighet. Det är nog receptet för att hålla och kunna njuta av löpningen ett tag till ☺️💪
Malle
1972 • Boden
#6
•
25 juni 2024 kl 13:21
Gilla
Låter som en klok filosofi Peter, absolut. Har varit precis så jag med, känslan av att ett löppass är ”bortkastat” om man blandar in gång, inget ”riktigt” pass. Galet egentligen, men svårt att tvätta bort märker jag då jag försöker att tänka på samma sätt som du skrev om. Allt sitter i huvudet, och genom att ständigt pressa sig så blir inte upplevelsen i sig positiv. Det är mer den, upplevelsen, jag är ute efter, att löpningen ska vara en njutning i sig. Press har man nog av i livet som det är ändå 😀 Tack för dina sunda tips!
anden nilsson
1984 • Falun
#7
•
25 juni 2024 kl 21:34
1 Gilla
Jag har nog vänt på det där. Upplever väldigt lite press kring jobb och vardag (självvalt) och lägger den på träningen istället. Jag tycker helt enkelt det är roligare att utvecklas i träningen än att göra karriär eller liknande. Bara man hittar det som funkar så.

Men jag är helt klart imponerad av såna som kan träna regelbundet utan piska och morot (även om jag sällan träffar på såna)
Monica Carlsson
1971 • Partille
#8
•
25 juni 2024 kl 21:37
2 Gilla
Om det var länge sen du sprang, men vet hur det ska kännas att springa... Var inte för otålig i början och jämför inte med gamla meriter på en gång, som tidigare inlägg sa: kör ett gå-löp-program tills du börjat få lite mer "tid på fötter" igen. Tempot och distanserna kan du öka senare, nu gäller det att komma igång och som nästa steg, fortsätta och komma fram in i nya vanor! Heja heja!

(Hör av dig om du vill att jag skickar ett enkelt sånt gå-löp-program för att komma igång!)
Malle
1972 • Boden
#9
•
26 juni 2024 kl 00:05
4 Gilla
Var ute en runda idag i alldeles för varmt väder, gav mig ut tidigt men det var nog så stekigt. Lugn runda på 5 km blev det iallafall, i lugnt joggtempo. Skönt oavsett ☺️👌 Ska iväg och leva vanlife några veckor under semestern nu, men ska väl lyckas klämma in någon runda i de länder vi ska besöka - känns bra oavsett att vara på gång! ☺️ Tack för pepp! Nu är det bara att hålla i och komma ihåg att njuta 💪🏃🏻‍♀️💕
Berit Engst
1971 • Huddinge
#10
•
27 juni 2024 kl 21:28
7 Gilla
Kvinna, medelålders och mitt uppe i de där (o)roliga åren... Jag fyllde 50 under pandemin och jobbade på viruslabb, så mycket energi gick åt på jobbet istället för till löpning. Kände ett behov av att göra något annat än att springa, så ett par månader före födelsedagen skaffade jag inlines och några månader efter köpte jag mountain bike. Såg det väl inte som någon 50-årskris just då, men så här i efterhand är det lite komiskt. (”Jag är inte gammal, jag åker ju inlines!”)

Både inlines och cykling blev betydligt mer kravlöst och enklare än löpningen. Inga tidigare kilometertider eller längdrekord att jämföra sig med, utan mest bara roligt och något jag såg fram emot. Med tiden började jag sakna löpningen, och numera finns plats för båda världarna. Mina inlines ligger numera en bra bit in i garderoben, men cykeln hänger med – som senast nu ikväll. Sen har jag också plockat upp barndomens orientering igen så smått, genom HittaUt-appen och Naturpasset. Trivs i skogen och gillar att man ”vinner” (dvs hittar kontroller) trots att kilometertiderna stundtals ligger strax över nivån ”lugn promenad”.

Vill vara löpare egentligen och anmäler mig till lopp som jag egentligen är alldeles för otränad för (UV45 nästa!). Visst vore det roligt att vara bättre än jag är, men jag har inte riktigt energin/viljan/pannbenet att träna hårt.
Malle
1972 • Boden
#11
•
29 juni 2024 kl 20:25
1 Gilla
Berit, känner igen det där med jobbet. Var lite samma fenomen med för mig tyvärr. Har faktiskt kostat alldeles för mycket. Har en mtb jag också, älskar att cykla i skogen. Har dock inte blivit nåt varken i fjol eller i år än så länge. Känns bra att komma igång med löpningen, men känner verkligen att kroppen inte är som förr. Känt av höfterna och bäckenet sedan gårdagens runda, och inser att jag verkligen behöver styrketräna! En kombo av löpträning och styrketräning blir min satsning framöver ☺️🏃🏻‍♀️💪 Iom att man tappar så mycket muskelmassa i samband med klimakteriet så gäller det att hålla i det man har kvar! Likaså rörlighetsträningen! Yoga har varit en stor del av mitt liv, men även den har strukits mycket på foten senaste åren. Läser till instruktör i medicinsk yoga/kundaliniyoga så det ska väl räta till sig ☺️ Nej, just nu känner jag mig som ett vrak i jämförelse med för några år sedan. Och att kroppen behöver vårdas blir så uppenbart nu när jag börjat om. Smärtorna som dyker upp är främmande, och skvallrar om min nuvarande fysiska status 🙈 Men det är bara att köra på! 😀💪
Berit Engst
1971 • Huddinge
#12
•
29 juni 2024 kl 22:31
1 Gilla
Styrketräning - var det så du sa att det hette? :-) Visst vet jag att man borde, men jag har inte lyckats lära mig att tycka om det. Gymmet ligger 200 meter hemifrån och jag har 5000 kr/år i friskvårdsbidrag på jobbet, men ändå är ursäkterna fler än anledningarna. Jag var medlem ett tag för några år sen, men känner mig bara obekväm och på helt fel plats, och kom väl så småningom på att jag i stort sett bara nyttjade konditionsmaskinerna.

Något vrak av ditt forna jag tror jag inte alls att du är, men visst känner jag igen det med att man inte alltid känner igen sig själv längre – varken fysiskt eller psykiskt emellanåt.
Peter P
1965 • Kungsholmen
#13
•
30 juni 2024 kl 11:28
Gilla
Efter 50-årsåldern märkte jag tydligt hur musklerna snabbt förtvinade, jag tappade balansförmåga och styrka. Efter att ha kunnat springa obehindrat på smala stenblock i hög fart hade jag svårt att bara kliva ner i vattenbryn med stenblock. För något år sen testade jag en benböj utan vikt och det kändes som om muskeln skulle ga sönder. Det trots att jag fram till dess sprungit 40-50 km/vecka. Nu styrketränar jag i perioder 3 ggr/v och har insett att jag behöver typ träna alla muskler då och då.
Detta är säkert individuellt men jag kan nog inte klara mig utan styrketräning utan att bli begränsad i vardagen. Bara att resa sig från golvet då jag leker med barnbarn är en utmaning om jag inte styrketränar.
Berit Engst
1971 • Huddinge
#14
•
30 juni 2024 kl 12:51
Gilla
Ja, det skulle ju kunna förklara en hel del av mina återkommande blodiga handflator och ben vid skogslöpning de senaste åren (trots orienterarbakgrund). Numera har jag en litet första förbandskit med mig i ryggan, och hoppas att det faktum att jag har det med mig innebär att det inte kommer behövas.

Annars tycker jag att balans och rörlighet/vighet är "som förr". Imponerade på en jämnårig bekant när jag satt på huk med hela fotsulorna i golvet och hade inte riktigt reflekterat över att det skulle vara ett problem. (Och än så länge kommer jag upp igen utan hjälp.)

Fasiken inte lätt att bli äldre, men alternativet är ju inte heller så attraktivt... :-)
Peter P
1965 • Kungsholmen
#15
•
30 juni 2024 kl 14:59
Gilla
Bild uppladdad av Peter P
Framtill ca 55 årsåldern hade jag aldrig snubblat omkull i terräng. Nu sker det 1 till 2 ggr per år. Oftast slår foten i en sten eller rot och då explosiviteten inte är det den en var stupar jag.
Låter ju som om jag är lastgammal men är nog i väldigt bra form för min ålder. Man får börja motverka åldersdegraderingen i tid helt enkelt.
Berit Engst
1971 • Huddinge
#16
•
30 juni 2024 kl 20:06
1 Gilla
Fin bild! Om du bara försöker hänga med i samma tempo som småhuliganerna så lär du nog fortsätta vara vältränad. :-)
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.