3 april 2014 kl 14:57
Redigerad 3 april 2014 kl 14:57
Man sägs kunna tävla på den distans man har som veckoträning. Jag tycker inte att den regeln stämmer.
Det viktigaste är att få upp längden på långpass. Någonstans efter 30km börjar passen likna den upplevelse man har på mara och längre. Är man inte van vid det så kommer skavsår, energibrist, smärta, uttorkning och andra vanliga reaktioner att bli överraskningar under pågående lopp.
De flesta träningsprogram för marathon har längsta träningspass på 30-35 km. De flesta marathondebutanter har det riktigt jobbigt sista halvmilen. Jag anar ett samband där.
Allra viktigast: För att klara ett långlopp bör du kunna veta eller gissa hur din kropp reagerar. Annars kommer du att krascha eller spara onödigt mycket på krafterna. Bägge extremerna är lika stora felbedömningar, tycker jag.
Men allt det där gäller för att klara loppet på ett stabilt sätt, i närheten av vad du maximalt kan prestera. Ta det inte så allvarligt, utan testa nu en 35km-runda i helgen. Om det känns bra, eller om du tror att du lärt dig tillräckligt mycket av rundan, så anmäl dig till något lopp. Allting blir bättre på tävling, och ganska många ultralöpare springer ibland tävlingar bara för att få ett organiserat långpass med bra service (Man kan inte maxa speciellt ofta på långa distanser).
Det är nu exakt en månad till Lejonbragden, förresten. Nio platser kvar.