Löpning • Skador & Rehab • 9 inlägg • 20780 visningar •

stressfraktur i foten (marschfraktur)

Magnus Sjöberg
1977 • Trelleborg
#1
•
18 november 2013 - 15:49
Gilla
Hej! Är det nån som har erfarenhet av marschfraktur? Kollar man på nätet så är råden väldigt varierande. Alltifrån total avhållsamhet från träning till att man kan träna som vanligt om man bara står ut med smärtan, frakturen läker i vilket fall.

Vilka är era erfarenheter? Hur har ni gjort med träningen? Hur länge har ni vilat? Kvarstående smärta efter läkning? vad gjorde ni för att få diagnos?
Jimmie Espling
1975 • Stockholm
#2
•
18 november 2013 kl 16:47
Gilla
Jag började få ont någon gång i masr/april tror jag. I somras röntgades foten och jag fick beskedet marschfraktur. Hade även andra problem så jag drog ner på träningen men har inte vilat flera veckor i sträck som jag kanske borde ha gjort.

Har fortfarande ont men lider inte av det när jag springer.

Det gör mest ont när jag inte har belastat foten på en stund.

Tänker väl att det går väl över så småningom..

Kanske tar någon vecka ledigt helt från löpningen när snön kommer för att se om det kan läka då.
Tiinamari
1980 • Stockholm / Almaty, Kazakstan
#3
•
18 november 2013 kl 17:18
Gilla
Jag fick stressfraktur diagnosen i mitten av januari i ar. Jag hade haft lite konstiga kanningar i vaden under en vecka eller sa, foten var lite svullen och det gick bara inte over aven om jag strechade och vilade. Efter besoket hos naprapat-lakare-magnet rontgen-lakare-naprapat fick jag totalt lopforbud, vilket jag kan faktiskt varmt rekommendera. Jag hade stressfraktur i foten, pa yttersidan, under forknolen. Jag sprang inte en enda steg pa sju-atta veckor och undvek tom att ga mer an absolut nodvandigt under forsta veckorna. Jag fick daremot cykla (i borjan 3ggr/vecka 45min, i slutet hur mycket jag ville), gick pa yoga och fokuserade mycket pa core traning. Inga hopp och sa mycket avbelastning som mojligt.

Efter tiden hade gatt och efter besoket hos naprapaten borjade jag springa igen. Forsta passet var 2x5min, andra 2x10 min och redan efter en vecka var jag upp pa en mil och efter tva veckor kunde jag redan springa en halvmara. Tack vare alternativ traning kande jag inte alls att jag skulle ha blivit langsammare nastan tvartom, men det var lite jobbigt med langre strackor. Det gjorde inte ont nar jag borjade springa igen, men kandes lite konstigt och jag var valdig orolig att det inte skulle ha lakt sig ordentligt, men det var det. Sa nar det val har lakt sig kan man komma igang med lopning overraskande fort.

Jag rekommenderar att gora ordentlig diagnos och att inte borja springa for tidigt. Vart att vanta for att enbart da blir det bra. Sa misstanker du det - spring inte nanting for att da blir det verkligen bara varre och tar langre tid att laka sig.
Martin Andersson
1978 • Bergshamra
#4
•
18 november 2013 kl 19:03
Gilla
Jag åkte på en stressfraktur i Juni i fibula (precis ovanför fotknölen). 6 veckors vila och sedan en hyfsat långsam upptrappning. Se till att kräva en MR iom att vanlig röntgen inte kommer att visa något.

Ett tips är att läsa följande blogginlägg som förklarar stressfrakturer på pedagogiskt sätt: http://camilleherron.com/2011/05/11/overcoming-stress-fractures/

Drick mjölk!
My Persson
1980 • ÄNGELHOLM
#5
•
18 november 2013 kl 19:53 Redigerad 18 november 2013 kl 19:54
Gilla
Jag bröt ett av benen i foten när jag trampade fel, det är ju inte samma sak eftersom det inte är en stressfraktur, men frakturen satt som en sk Jonesfraktur gör, så jag skriver hur det var för mig ;)

Jag har låg smärtgräns och tyckte det gjorde alldeles för ont att gå på foten, så jag fick kryckor. Efter en vecka kunde jag gå i stallskorna och såklart red jag ut i skogen - inga problem alls, men när jag kom hem från ridturen och skulle mocka trampade jag i den ojämna spånen och trampade upp frakturen igen. Eftersom vi hade två bröllop vi skulle gå på den sommaren, googlade jag om frakturer och läste att det tog sex veckor för en fraktur att läka, och infördedärför rid- och stallförbud i sex veckor, allt för att kunna dansa och ha kul på bröllopen.

Hemligheten för mig var ett par vita inneträtofflor som hade helt rätt passform för min fot, i och med den hårda sulan rörde sig inte benen i foten och alltså gjorde det inte ont när jag hade trätofflorna på. Inte jättekul att gå med sådana i flera veckor men hellre det än att inte gå alls. Mina svarta trätofflor jag har när jag går till brevlådan hade lite lite fel form och gick inte alls, då var hårdheten en nackdel. Mjuka skor var värdelösa, då skramlade väl benen runt för mycket. Det hjälpte också mycket att ha sportstrumpor som sitter åt runt mellanbenen i foten, då hölls de på plats utan att klämmas ihop för hårt.

Ingen behandling behövdes, inget gips, inget annat stöd, utan de sa bara att det tar lika lång tid att läka om man har gips eller inte.

Långt inlägg om ett litet problem, men kanske kan min upplevelse hjälpa :)
Per K
1974 • Västerås
#6
•
18 november 2013 kl 21:17
Gilla
Parentes i tråden: Kul att läsa My´s inlägg och insikt om låg smärttröskel - de flesta andra (undertecknad inberäknad) vill ju tillskriva sig hög smärttröskel... =)
ME
1970 • Jönköping
#7
•
18 november 2013 kl 23:15
Gilla
Och låg basaltemperatur, "37,4 är feber för mig". ;-) Som sagt osedvanligt insiktsfullt.

On topic: Gängse uppfattning är att stressfraktur kräver vila för att läka. Man får den ju av överbelastning och risken att "trampa upp" en halvläkt stressfraktur är stor.
My Persson
1980 • ÄNGELHOLM
#8
•
19 november 2013 kl 20:12
Gilla
(en del av livet går ut på att acceptera vad man verkligen är och inte försöka vara något annat - att jag har låg smärtgräns har en mening, det är naturens sätt att prova olika vägar och se vilken som är bäst för överlevnadens skull)
My Persson
1980 • ÄNGELHOLM
#9
•
19 november 2013 kl 20:17
Gilla
Sen tror jag också det är viktigt att man, om man utmanar sin smärta, ser till att röra sig på ett sätt som är bra för kroppen. Om man bara kämpar igenom smärtan men tillåter sig att halta eller kompensera på något sätt, skadar man andra delar av kroppen i längden. Och om smärtan blir värre av det man gör, säger det sig självt att man bör ändra på orsaken :) Jag kan springa med ont i ett knä, om jag vet att det inte är springandet som orsakat det, och att det inte blir värre av att springa. En del saker kan också kännas lite värre när man springer, t ex om man har problem med axlarna, kan rörelsen i joggandet göra att det känns mer, men den långsiktiga effekten är ju att axlarna mår bättre av rörelsen - men, just denna sista teori gäller ju muskler och inte stressfrakturer ;)

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.