26 juni 2008 kl 13:31
Slutade tvärt utan tugg eller plåster.
Vi var två, ja å min sambo, tror det hade varit svårt om någon av oss fortsatt eller börjat om igen. Nu kunde vi både peppa och tävla med varandra, kanske dubbelt så jobbigt med två instabilingar under samma tak men också dubbel envishet och dubbelt resultat ju :)
Två första veckorna va skittuffa - dag tre var en riktig rysare med svettningar och... ja, jag minns den precis så där som man ser på film när någon varit på avgiftning och ligger i sängen och skakar och får vansinnesutbrott.. - men sen blev de lättare och med tiden blev jag allt stoltare och tillslut så proppfylld av ego att jag aldrig skulle kunna vända om igen.
Motivationen va svår att hitta tyckte jag, provade ju flera gånger men föll tillbaks.
Min dotter borde vara motivering nog men med stor skam i kroppen skriver jag att hon inte var det för då hade jag väl inte rökt med henne i magen eller alla dessa år tills nu....Nä, min morot va tvungen att va helt jävla egoistisk för att det skulle gå för gentemot henne och alla andra kände jag mig redan värdelös och det gav mig ingen styrka.
Nånstans innerst inne ville jag ju bli en liten friskusmänniska och nu tyckte jag att jag började bli för gammal för att "leva på min ungdom" och både röka och träna så det ena måste skiljas från mig.
En annan sak var att jag ville bli av med mina svansberoenden som jag starkt började ogilla, nämligen att jag måste prata i tfn när ja rökte m.m. Det gav mig en himla massa jobbiga och onödiga små konsekvenser, skitdrygt va de - och skitgött att bli befriad av att t.ex. ringa någon jag inte alls ville prata med som försvar för en cigg.
En mkt stor motivering var några riktigt fina mänskliga förebilder i min närhet. Som jag verkligen ser upp till och respekterar och som alla faktiskt rökt och slutat med detta. De har aldrig sagt ett ord för att hjälpa eller stjälpa utan fattat att det handlar om mitt eget beslut.
Ut å spring nu med er allihop!
