Fet Ful och Femti: hur hitta motivationen....

Johan I

1987 • Örebro

#2

•

25 juni 2008 kl 00:42 Redigerad 25 juni 2008 kl 00:45

Gilla

Jadu, du kan nog få mycket motivation av att läsa om alla som kämpar på här på jogg.se eller på http://www.marathon.se/news/division.cfm?divserid=20 (marathon.se).
Sen är det ju så att livet inte alltid leker så att säga ibland måste man kämpa för det man vill nå. Bland annat kan du ju fundera på varför du skrev den rubrik som du gjorde, kanske är det motivation inbyggd i den så att självkänslan, figuren och kroppskontrollen kommer tillbaka. Löpning är helt klart rätt väg för allt sådant och mycket mycket mer.

Löpning är även en utmaning, till skillnad från vad många andra kallar sporter (fotboll, hockey m.m.) så att träna löpning och utvecklas är ju något stort och något man kan vara stolt över och känna att man klarat av något. Den känslan vill du nog också lägga in som motivation, d.v.s. sätt upp mål och säg till dig själv att du har åstadkommit något. Det kommer säkert andra i din närhet också göra om du bara börjar kämpa.

Johan H

1976 • Göteborg

#3

•

25 juni 2008 kl 08:45

1 Gilla

Anmäl dig till något utmanande lopp, Typ Göteborgsvarvet så du har ett mål med träningen.
Någon vadslagning med kompis eller fru kan kanske också hjälpa till så det inte blir lika lätt att dra sig ur när det närmar sig :-)

Jonas Utmanaren

1961 • Stockholm

#4

•

25 juni 2008 kl 09:00 Redigerad 25 juni 2008 kl 09:24

2 Gilla

Beror lite på vad som "gör det svårt" att komma igång.
Själv så började jag springa för ett par år sedan efter ca 20 års upphåll. Under dessa 20 år hade jag "försökt" börja jogga ett antal gånger och alltid misslyckats. Till viss del beroende på motivation men även (och kanske främst) att jag inte "kunde" jogga. VId varje försök började jag springa som jag gjorde i 20-års åldern och blev trött och stel/krampig redan efter 500 meter. Då ger man lätt upp och tänker "äh, det går inte".

När jag väl kom igång så hade jag iofs en bra grund med promenader etc, men jag körde "jogg-intervaller": Promenad 30-60 minuter per pass. Varje pass innehöll 3*1 min jogg med 4 min promenad mellan. Det var lätt och det kändes som ett riktigt träningspass vilket fick mig att vilja, orka och "känna igen mig". Den stora fördelen var att jag just orkade köra ett menat program och det höjde min motivation. Det blev liksom riktig träning. Ganska snart var joggintervallerna längre och efter några veckor sprang jag 5 km tätt följt av 10 km.

(Edit: Blev själv lite nyfiken o nostalgisk; 5 km avklarades efter 7 veckor, 10 km efter 12 veckor. På ett långpass efter 24 veckor insåg jag att jag skulle orka en halvmara och fortsatte längre än planerat till 21,5 km - minns det som det var igår ... :-) )

Så kom jag igång 2006. Kanske är till hjälp. Finns mer att skriva om detta.
- Lycka till!

Pernilla Nilsson

1966 • Ösmo

#5

•

25 juni 2008 kl 10:09

Gilla

Hej Ole!

Du har ju en gång i tiden joggat, och förmodligen tyckte du att det kändes skönt då. Försök att tänka tillbaka på den tiden och minnas vad som kändes bra, alla positiva känslor, sköna rundor som du förmodligen hittade och hur bra det kändes i kroppen efteråt, nyduschad i TV-soffan...
Att du har skrivit ditt inlägg tyder på att du har kommit en bra bit på väg i ditt mål, nu gäller det att ta det där stora steget - från tanke till handling!
Köp något snyggt och skönt att springa i och prova ut ett par löparskor som passar dig och din fotisättning i en löpbutik.
Nu gäller det att ta dig ut. Det är inte det lättaste, och många gånger hittar man på ursäkter för att INTE hinna eller orka jogga. Om det känns tveksamt - sätt på dig de kläder du hade tänkt jogga i. Hämta inspiration från antingen jogg.se eller någon annan löparsajt eller tidningen Runner´s World. Och det är nu det kanske händer... känslan av att det kommer att bli roligt och avkopplande att komma ut och jogga en stund! För har man redan klätt sig för en löprunda, skulle det kännas konstigt att byta tillbaka till sina jeans och skjorta, eller?
Vid sjön Måsnaren är det vackert, även vid sidan av kanalen finns en skön gång-, och cykelväg som jag rekommenderar. Välj ut någon bra runda som inte är alltför lång, och varva löpning med powerwalk. Tänk på att inte ta ut dig det första du gör - ha gärna krafter kvar när du kommer hem, då har du förhoppningsvis kvar den positiva upplevelsen av joggingrundan.
Man kan ibland känna sig fet och ful, men du ska tänka att DU duger precis som du är! Dessutom har du ju inte ens fyllt femti! Lycka till, du kommer säkert att hitta inspiration och motivation, och bli en glad motionär!
Välkommen i gänget, Ole!

Mikael S

1960 • Sundbyberg

#6

•

25 juni 2008 kl 10:35

Gilla

"Fet Ful och Femti: hur hitta motivationen"
För att bli smal, snygg och sextio, istället för säckig, saggig och sextio ;)?

Håller med om tipset att anmäla sig till något/några lopp för att ha ett mål framför sig. Jonas har kloka tips om hur man trappar upp också. Leta rätt på några fina rundor i din närhet (kanske finns det några på denna site), så du kan få variation i löpningen.

Och som sagt, du är inte femtio än, du kan uppnå mycket innan dess!

Anders Ringman

1965 • Borås

#7

•

25 juni 2008 kl 10:53

Gilla

För mig var det också svårt att komma igång. Senast jag tränade ordentligt var 2004, tror jag lade av då eftersom jag fick ont i knäna. Har försökt komma igång under de år som har gått sen men inte lyckats.

Fast i år har jag äntligen kommit igång igen på allvar. Jag bara gav mig sjutton på att börja springa eftersom vikten var några kilon över vad jag ansåg vara normalt för min kropp och flåset var i botten.

Jag hade inga direkta mål med min träning när jag började, inte mer än att må bra (fullt tillräckligt mål i och för sig). Tänker inte springa några tävlingar eller så, det klarade jag av för 20 år sedan när jag tränade och tävlade jämt. Nu springer jag enbart för att det är kul och för att jag känner att jag mår bättre av det. Har inte tränat så länge än men det har redan blivit en drog. Nu får jag nästan tvinga mig att stanna hemma och ta en vilodag, jämfört mot innan då jag fick tvinga mig ut för att träna. Det har blivit en drog som sagt, nu har jag enorma abstinensbesvär eftersom jag har råkat skada ena foten och kan därför inte springa, en liten parentes bara.

Vad jag vill ha sagt är det att även om det känns jobbigt och tungt så tvinga dig själv att träna. Gör det till en vana, försök att träna enligt ett schema. Rätt snart kommer du in i den fasen då du inte kan tänka dig ett liv utan träning. Då dagarna utan träning känns jobbigare än vad träningspassen för idag.

Det gäller bara att få kroppen att inse att vad den behöver är träning. Men ta det lugnt, ta inte i för hårt i början. Som alltid när man skall vänja sig vid något nytt så måste man ta det i små portioner och utöka långsamt. Tar man i för mycket men en gång tröttnar man lätt, eller sliter ut sig.

badgear

1960 • Skåne

#8

•

25 juni 2008 kl 13:28

Gilla

Ole - det är för jävligt att bli gammal :)

Men faktum är att det går att vända på det hela, jag gjorde det själv för 1 och ett halvt år sedan, och du och jag är årsbarn.

Men så handlar det om var och en efter sin egen metod. Man ska inte tvinga sig till det hela, utan hitta lusten och välja det man trivs med. Springa är kanske inte din grej, eller så springer du för hårt och tappar lusten. Lite Maffetone metod skulle möjligen kunna inspirera. Eller annan träningsform.

Jag har aldrig gillat springa, men fick huvudet full av skit under förra året och började lite försiktigt under förra året. Och nu drar det konstant i benen.

Vill du inspiration så titta nämare på Jon Bensons sida, fitover40, tar du gratis nyhetsbrevet så får du avsnitt gratis ur boken. Kul läsning ifall man gillar engelska. http://www.fitover40.com/?hop=burnthefat

Lycka till!

Karin

1960

#9

•

25 juni 2008 kl 13:35

Gilla

Jag skulle kunna kalla mig "Fet Ful och nästan Femti". Har just börjat, har aldrig sprungit förut men jag har iallafall hittat motivationen.

För mig finns inte den största motivationen i att jag ska bli smal o snygg, även om det naturligtvis är en välkommen bieffekt. Mitt mål är att klara min andra sport bättre: Att jag ska bli starkare, smidigare och bättre uthållig som ryttare. Kanske har du själv nån motivation som ligger bortanför ditt yttre utseende?

Lena M

1961 • Norrtälje

#10

•

25 juni 2008 kl 20:19

Gilla

Ja, kära nå´n! Jag hoppas du är räligt ful och vådligt fet, för femtio, det är du ju inte.... :-)

Lisbeth Nilsson

1957 • Grästorp

#11

•

26 juni 2008 kl 09:47

1 Gilla

Beskrivningen stämmer väldigt bra för mej med, fast dryga femtio.

Det värsta är att motivationen springer och gömmer sig med jämna mellanrum. Man får leta väldigt länge ibland innan man hittar den, men nu börjar jag veta var den gömmer sig och då tar det inte lika lång tid att hitta den. Jag hoppas snart att jag inte behöver leta alls utan bara kan hämta den när den försvunnit. Då hoppas jag den ger upp och inte försvinner alls.

Kämpa på, det blir bättre.

runningcommuter

1954 • Helsingborg

#12

•

26 juni 2008 kl 10:05 Redigerad 26 juni 2008 kl 10:08

Gilla

Jag är 54 år spran mitt sista lopp 1985 då jag bröt Stockholm Marathon efter halva loppet. Jag hade de tidigare sprungit 1983 och 1984. Började springa så smått 1970 men kom igång hyfsat bra 1980 då 10 km sprangs rapt och bra 3-4 gånger i veckan. Nu har jag de senaste 10 åren ägnat mig år spinning. Men plötsligt när jag satt och såg på Stockholm Martahon 2008 slog blixten ner igen. Gud va roligt det var att ha ett mål som detta och hålla på och "pyssla" med detta under 2 år innan man förverkligar att göra det igen. Så nu skall jag sptringa 2010 25 år efter jag bröt.

Träningen börjar med 11 minuters löpning i nya MYCKET fotriktiga skor. Jag lägger på någon minut i veckan och sakta skall jag ta mig upp till full distan. Samtidigte skall jag gå ner i vikt genom att äta BRA mat INTE banta. Lång tid och sakta eller LSD long slow distance. Målet är att springa Stockholm på under 5 timmar. 4.59.59 men troligen vill jag nå 4.32 som är dubbel segrartid som är ett bra mått på måttlig träning nämligen dubbel tid mot eliten. Jag skall lyckas! Du kan om du vill men man måste VILJA.

Jag inte ful men lite tjock men har djävligt bra spinningkondis. Så att säga fet och vältränad. Men sånt kan man bortse ifrån. För att springa är en helt annan sak. Att bära på övervikt går inte. Så ner till längden minus 100 = rätt vikt. (1.87 - 100 = 87 kg) eventuellt plus 10 % = 96 kg

Gunnar Kraft

1948 • Uppsala

#13

•

26 juni 2008 kl 12:08

Gilla

Det är häftigt att komma igång igen med löpning men visst tar det emot efter många års uppehåll. Det blir inte lättare med åren - åtminstone blev det inte det för mig. Jag höll på med långlöpning och orientering under 80talet men sedan försvann jag utomlands och löpning upphörde i Tanzania 1990.

Men för några år sedan föreslog en löparkamrat att även jag skulle delta i Midnattsloppet. Jag började träna lätt ett halvår innan och klarade med nöd att genomföra loppet för två år sedan. Midnattsloppet är ett perfekt mål om man vill ha en första sporre för träningen.

När man väl är igång igen går det på något sätt av bara farten. Fast det är lätt att tappa sugen för jag tycker svackorna kommer snabbare när man är äldre. Dessutom är det lättare med skador och överträning. Nu kör jag tre pass i veckan om sammanlagt 25 till 30 km. Det känns lagom för min del.

En bra bok att läsa, och bli inspirerad av, är Bruce o Sue Tullohs "Running over 40". Den ger massa fina tips för äldre löpare.

Nästa mål är halvmaran i samband med Unionsmarathon i Värmland/Östfold om några veckor. Ett av dom vackraste loppen man kan hitta - även om det går sakta, fast då ser man desto mer av utsikten.

Ole

1960 • Södertälje

#14

•

3 juli 2008 kl 10:57

1 Gilla

Känner mig mer inspirerad/motiverad än på länge efter att ha läst alla dessa positiva svar/inlägg.

Tack,
Ole

Kaj Jensen

1955 • Västra Frölunda

#15

•

3 juli 2008 kl 14:05

Gilla

Jag är ful, fet och över femtio. Men det skiter jag i. Jag springer ändå, med eller utan motivation. Just nu utan...

Stefan Manning

1956 • PARTILLE

#16

•

3 juli 2008 kl 23:35

Gilla

Jag säger som Kaj Jensen, men jag ser ut som 17. :-) Min motivation är att jag tycker att det ger mig inre frid och jag har fått många vänner.

Maria

1968 • Degerfors

#17

•

4 juli 2008 kl 11:13 Redigerad 4 juli 2008 kl 11:17

Gilla

Hej!
Det var mycket tips här, men jag tänkte ändå berätta hur jag kom igång och började springa för 4 år sedan.
Jag är en person som aldrig varit mycket för motionerandet. Många dåliga erfarenheter från skolgymnastiken ligger nog bakom detta. Speciellt löpning har varit något jag aldrig förstått mig på...
Men ändå så har vi på jobbet varit med på vårruset flera gånger och jag har tävlingsinstinkt och för mig är vårruset en löpartävling för kvinnor, inte en promenadrunda. Så jag har alltid sprungit där, med varierande resultat.
För fyra år sedan var det en på jobbet som tykte att vi skulle åka i väg ett gäng på tjejmilen. "får se hur vårruset går först" var mitt svar. Men ändå fanns tanken där - det skulle kanske vara kul. Jag har tidigare prenumererat på tidningen iform och i den vevan fanns det om hur man som nybörjare skulle kunna träna upp sig för att kunna springa en mil om ett visst antal månader. Jag började följa det programmet, inte till punkt och pricka men ganska regelbundet. Varvade löparrunorna med 2,5 mils cykling. Efter ett tag var jag fast. Jag började längta efter mina löparrunor.
Vi anmälde oss aldrig till tjejmilen. Jag var den enda som börjat träna. Efter detta har jag varit med på tjejmilen själv i 2 år och jag har inga toppen resultat, men klarar av att springa milen på ca. 1 tim.
Nu i år har jag blivit skadad och när jag inte kan springa så märker jag att det påverkar hela mig, på mitt välmående. Så jag som nästan hatat löpning har blivit en inbiten åretrunt löpare.

Lycka till!!

Nicklas Andersson

1969 • Stenunsgund

#18

•

4 juli 2008 kl 11:54

Gilla

Hej!
Jag har precis tagit mina första löparsteg... kan villigt erkänna att de var tunga steg, kanske extra tunga pga motivationen inte är på topp. 39 år, ensamstående trebarnspappa till tre småttingar gör också att träningen kommer av sig varannan vecka... och luckor i träningen är livsfarligt för mig, det är ju lätt hänt att man lägger av...skyller på det ena och det andra i stället för att bara ge sig ut och springa.

Men då kom jag på idén att köpa mig en pulsklocka, älskar ju tekniska prylar och statistik... Den får mig att snöra skorna och ge mig ut i löparspåret. Riktigt kul att jämföra passen och jag ser att utvecklingen går åt rätt håll :-) Om det pekar åt andra hållet får man väl skylla på plockan ;-)

Så ett tips... köp en pulsklocka, behöver inte vara den dyraste modellen, bara den kan ge dig tillräckligt med information så att du ser vart det bär hän. Bra löparskor är inte att förglömma... jag började med ett par taskiga som gav mig problem.

Lycka till!

Peter Klinteberg

1962 • Landskrona

#19

•

4 juli 2008 kl 12:14

Gilla

Jag var oxå i samma situation som du hadde sprungit maraton m.m. sen blev det ett uppehåll på 15 år, och en hel del kilos övervikt. Försökte komma igång ett antal gånger men tyckte det bara var jobbig att springa, all glädje och välbefinnande som man kände för när man spran var som bortblåst. Men så en dag bestämde jag att när jag fyller 50 skall jag springa New York maraton, alltså 2012 så det är ett långsiktigt mål. Började springa korta sträckor 2-3 km till att börja med, det var jobbigt men nu är jag uppe i 5 km tre till fyra ggr per vecka, glädjen och välbefinnandet har kommit till baka. Så det ända goda råd jag kan ge dig är att kämpa dig över dom första jobbiga månaderna så skall du se att glädjen kommer till baka

Ellen Norrvi

1978

#20

•

4 juli 2008 kl 12:33

Gilla

Jag säger bara heja heja Ole!! :)

Har du varit ute på nån runda än? Hur gick det i så fall?