11 maj 2012 kl 08:33
Hej Michael. Tidigare reflekterade jag inte så mycket över hur jag sprang. Jag hade ett par Kayano för de var bekväma och någon hade sagt att jag pronerade. Förra vintern var det mycket snö och is och jag sprang mycket i ett par Icebug SISU OLX. Inte mycket dämpning eller stöd. Plötsligt kändes det kul att springa igen. Jag fick lite trötthetsont i hålfoten och insidan av vristerna, men det var ju fötternas muskler som höll på att byggas upp efter år av vila.
Sedan råkade jag springa i ett par alldeles för tunga och stabila terrängskor och drabbades av löparknä. Detta höll i sig några månader tills jag började springa i ett par lättare skor, i detta fall Mizuno Elexir.
I och med detta började jag experimentera och köpa på mig olika sorters lätta och neutrala skor (bra med rea på Wiggle) och löpningen blev bara roligare och roligare. Testade även VFF (och fick den obligatoriska värken i vaderna).
Under somma och höst sprang jag främst i Saucony Kinvara och det var nu jag, via landning på hela foten, började bli framfotalöpare.
I vintras fokuserade jag mycket på teknik; korta snabba steg. Det kändes i början som en tillbakagång när det gäller snabbhet och uthållighet, men är man ihärdig så ger det utdelning.
Nu kommer framfotalöpningen naturligt. Jag springer gärna med 0-drop (VFF, Merrell), men det kan fortfarande ge mig lite värk i vaderna. 3-8mm drop är skönt på längre pass (Kinvara, Brooks Pure Flow och Green Silence)
Så du får nog ge det ett år eller så för att kunna göra en fullständig transition från häl till framfot för att undvika skador mm. Har du fallenhet för det kan det säkert gå snabbare. Jag hade ingen målbild att bli framfotalöpare (visste knappt vad det var) när jag bytte till lättare skor. Det bara blev så ;-)
