Löpning • Kom igång • 27 inlägg • 4878 visningar •

Måste det kännas som DÖDEN?

Linnea Jönsson

1986 • malmö

•

3 mars 2008 - 19:54

Gilla

Alltså. Efter att stint ha stirrat avundsjukt på alla friskusar som skuttar runt i spåret och efter att ha gluttat runt på diverse sajter och läst om hur underbart det är att jogga och känna endorfinerna spritta och fötterna glida fram i arla morgonstund på ett mjukt skogspår med rådjuren kikande bakom varje hörn så vill man ju liksom sätta igång.

Sagt o gjort, ett par dojjor inköptes och man började för två veckor sen masa sig runt grannskapet i lagoma "gå mer än du springer"- rundor fördelat på en 3-4 ggr /vecka.
Det var riktigt hejdundrande superjobbigt de första gångerna, men man härdar ju ut, sväljer blodsmaken och håller sig krampaktigt i ledstången när man efter avklarad "jogging" åter släpar sig upp till lägenhetsdörren.

Så trodde jag att det skulle bli bättra. Ganska snabbt. Jag menar, jag är 22 år och tjej och sådär allmänmotionär vid sidan om mitt nya förhatliga intresse. Jag kör lite spinning, lite Bodypump, Lite Step Up, lite aerobics några gånger i veckan.
Jag är alltså inte en KOL-patient på 75 bast som hasar sig fram med ciggen i mungipan...

Så varför ska det vara så in i bänkens jobbigt? Varför känns benen tunga som bly, hjärtat pumpar som en tändkulemotor på speed, ögonen tåras och magsaften svider i halsen så fort man jagat på sina apostlahästar i mer än en minut?
Jag vill ju snart känna den där euforin i joggingspåret (även om det inte blir helt komplett med oskuldsfulla rådjursögon och doftande barr såhär i storstan) så jag kan kämpa vidare och faktiskt GILLA joggandet.

Alla ni här inne verkar ju ingå i nåt slags magiskt sällskap och jag vill vara med! Frågan är bara - när kommer killen som säljer biljetterna?

< < < 1 2 > > >

Helena Hedman

1973 • Årsunda

•

3 mars 2008 kl 20:14

Gilla

Hej!
Ja, det kan ju ta sin lilla tid innan välbehaget infinner sig. För min del lade jag ribban otroligt lågt när jag började, och tänkte att det skulle kännas utmanande men skönt att springa. Det gjorde att jag precis som du, till en början sprang och gick en hel del. Men med tiden så gick det lättare och lättare, och man måste ju träna sin envishet lite också...
Men tillslut kommer den dagen när man faktiskt tycker att det är härligt att springa och man klarar av att springa hela rundan utan pauser. Men visst är vissa rundor fortfarande dödligt jobbiga och benen känns som betongklossar redan första kilometern, på ett sätt som känns helt oförklarligt...
Så nog kommer killen med biljetterna till dig också, men du får ha lite tålamod och inte ge upp för snabbt. Försök sluta tänka på farten och tänk att det skall kännas skönt i kroppen när du springer. Då kommer du snart märka att du hellre springer än går eftersom gåendet är så fasansfullt långtråkigt!
Lycka till!

Jerry Nordgren

1966 • Björkhagen, Johanneshov

•

3 mars 2008 kl 20:15 Redigerad 3 mars 2008 kl 20:17

Gilla

Haha, skönt inlägg!

Leta rätt på den flacka, mysiga stigen och skippa sk joggingspår. De är i regel ganska kuperade och det finns nog massor av tappade sugar i uppförsbackarna där. Prova och sänk farten, låt det gå sakta och hitta en lagom ansträngningsnivå så kommer det kännas lättare. Farten och harmonin infinner sig inom några träningspass.
Biljetten? för den krävs bara lite svett och vilja så är den gratis.

:o)

Anders Berglund

1976 • Tullinge

•

3 mars 2008 kl 20:20

Gilla

Så känndes det för oss alla när vi började ;)
Det blir bättre.

Stefan Manning

1956 • PARTILLE

•

3 mars 2008 kl 20:28

Gilla

Håller med Anders och Jenny (dvs hitta en flack vacker bana och skippa kuperade spår). Hav tålamod. Detta verkar vara en bristvara hos vår unga generation. Rom byggdes inte på en dag. Jag tror att om Du bara fortsätter så kommer Du helt plötsligt märka att det kommer att gå lättare. Som Trissreklamen säger "Plötsligt så händer det"
*viftar ivrigt med biljetterna* :-)

Alice Sundström

1968 • Gislaved

•

3 mars 2008 kl 21:31

Gilla

Vad härligt du skriver Linnea, det var en fröjd att läsa ditt inlägg.

Jag kan bara instämma med Stefan; "plötsligt så händer det". Jag började jogga i somras (07) och tror att efter ca tre månader kände jag en väsentlig skillnad i löpstegen och tempot. Jag sprang ca 3 ggr/vecka.

Ge inte upp, resultaten kommer snabbt. Lycka till.

Maria Viberg

1975 • Malmö

•

3 mars 2008 kl 22:04

Gilla

Hasa fram - dvs våga jogga sakta från början.

Jan D

1967 • Skövde

•

3 mars 2008 kl 22:10

Gilla

Lugnt i början, absolut! När jag kom fram till att träningsupplääget bestående av samma 5km runda varje gång med målsättning att inte försöka springa snabbare varje gång så kom den angenäma upplevelsen. Lugna pass, blanda in avsnitt med promenad i början, öka på löptiden succesivt så finns helt plötsligt den sköna känslan där, jag lovar...

Linnea Jönsson

1986 • malmö

•

3 mars 2008 kl 22:18

Gilla

Kan man inte köpa nån plugin på nätet som man stoppar i skorna och så plötsligt har man uppgraderat sig till "joggare 2,0"?
Jag menar, jag är ju ung och har inget tålamod ;-)

Jaja... *knyter skorna och masar mig iväg och letar under stock och sten efter killen med biljetterna*

Ester Veibäck

1981 • Stockholm

#10

•

4 mars 2008 kl 00:09

Gilla

haha, kul tråd!
Jag hör också till de som kan instämma att det blir bättre efter ett (rättså långt) tag. Ser mig fortfarande som nybörjare dock. Började jogga typ i maj 07 och gjorde det ganska regelbundet inför Tjejmilen i augusti. När jag kommit dit kändes joggingen helt okej. Jag var supernöjd med att klara att ta mig runt en hel mil, och det under en timme! :) Men om jag verkligen njöt av att springa vet jag inte. Jag gillade att ´komma ut´ en härlig sommarkväll och att sedan kunna känna mig nöjd och duktig efteråt, för att jag tränat. Nu har jag börjat på nytt och konstigt nog har jag börjat njuta av rundorna och verkligen längta till nästa, TROTS att det inte är några härligt ljumma sommarkvällar det handlar om utan snarare kyla, mörker och väta. Konstigt, men sant!! :)

Stefan Manning

1956 • PARTILLE

#11

•

4 mars 2008 kl 06:39

Gilla

Linnea: Du måste klicka på "Next" :-) Ställ Dig sedan framför dörren, öppna denna och tryck på escape. Och vips! Så är Du ute i friheten, borta från vardag och bekymmer. Bara Du själv. :-) Och det är ju så skönt att VISTA ute :-)

/Gammal joggare Tränings-DOS 5.0

Mårten Hemström

1969 • Sala

#12

•

4 mars 2008 kl 07:13 Redigerad 4 mars 2008 kl 17:41

Gilla

Linnea, du är en hjälte! Öka dosen av joggning för varje vecka.
v 1: Gå 1 km, jogga lugnt 1 km, gå 3 km.
v 2: Gå 1 km, jogga lugnt 1,5 km, gå 2,5 km
v 3: Gå 1 km, jogga lugnt 2 k, gå 2 km
v 4: Gå 1 km, jogga lugnt 2,5 km, gå 1,5 km
etc. etc. etc.
Efter några veckor är du uppe i 5 km joggning och då kan du lägga på 0,5 km varannan vecka istället. Lycka till!

Siv Sandberg

1952 • Göteborg

#13

•

4 mars 2008 kl 08:28

Gilla

Jag måste hålla med att det är en kul tråd som behövs! Jag börjar ALLTID om! Jag håller just nu på att börja om efter en knäoperation och jag är en, föralldel inte 73 men dock 55 års, KOL-patient som skippat cigaretten, och det är lika jobbigt varje gång. Skulle också vilja uppleva den där känslan av att det är ljuvligt att springa lugnt och långsamt utan ansträngning. Det har nog hänt någon gång men det var ett tag sedan. Men jag brukar inte ge upp. Kan du efter ett tag köra 5 km i sträck utan att vara döende efteråt kommer du att snart att vara uppe i milen och tycka att det är skönt. Jag har för din info kutat Göteborgsvarvet, Lidingö tjejlopp, Lidingö MK15 och lite annat. Jag har gjort Tjejklassikern och jag håller nu på att träna till halvklassikern (stön) och som sagt, jag ger inte upp. Kämpa på, du är lika gammal som min yngsta dotter, så du har hela livet framför dig. Skynda långsamt så kommer det så småningom. Lycka till!

Anders

1974 • Knivsta

#14

•

4 mars 2008 kl 11:07

Gilla

Jag har också börjat och slutat 2-4 omgångar per år i 10 år, men denna gång har jag lyckats hålla i sedan Juni 07. Det som gjorde att det fungerade för mig denna gång var tävlingsinstingten.
Har du en brinnande tävlingsinstingt inom dig så är mitt råd att leta på någon
hyffsat jämlik och utmana på en kort tävling(5km efter 2-3 månader) så kan du tänka på tävlingen när det känns motigt.
Tävlingen ger säkert motivation några veckor efter också och sedan är du fast!

Henning Looström

1973 • Lund

#15

•

4 mars 2008 kl 12:07

Gilla

"hjärtat pumpar som en tändkulemotor på speed"
Förmodligen årets bästa.

Ta det lugnt, spring lite långsammare och lite kortare, det är inte fel att gå lite emellanåt. Resultaten kommer.

anna Hellberg

1984 • Malmö

#16

•

4 mars 2008 kl 12:12

Gilla

Linnea, jag är nog i samma sits som dig. Men efter att jag köpte mig ett par newline löparbrallor och ett par schyssta löparskor så tänker jag när jag joggar i malmö att alla som glor tror att jag är bättre än vad jag egentligen är (eftersom jag har en bra utrustning måste de ju tro att jag är rutinerad...) och då blir jag bättre än vad jag är! Och att jag sedan blir röd i huvudet efter två hundra meter är det ju ingen annan som vet... De (de gloende) kan gott tro att jag joggat en mil när sanningen är att jag lunkat en kilometer. Och kontentan är att när jag tror att andra ser mig som en okej löpare så ser jag mig själv som det också. Och vips blev det mycket roligare för mig i alla fall. Hang on in there!

Per Berglund

1980 • Täby

#17

•

4 mars 2008 kl 12:24

Gilla

Jag körde trial and error metoden när jag började springa. Det enda jag lärde mig på det var att ta det lugnt i början och arbeta mig uppåt. Så det är väl det rådet som behövs. Samt en gnutta envishet. Och då menar jag inte envishet att klara vissa sträckor på en viss tid, utan envisheten att maka sig iväg ut trots att vädret och vardagen säger allt annat än jogging.

Jag önskar dig lycka till. Jogging är inte döden. Det är snarare källan till evigt liv :-)

Anders

1974 • Knivsta

#18

•

4 mars 2008 kl 12:38

Gilla

Som Per skriver så håller jag med om att försöka vara envis trots vädret.
När det är fint väder så är det skönt. Är det dåligt väder så känner man sig extra duktig!

Ett annat tips jag har är att skriva upp i träningsdagbok så att du kan se alla små förbättringar och få energi av dem. Varför inte även skriva upp långa prommenader också.

Och kom ihåg att inte jämföra med de träningsdagböcker som finns här på Jogg eftersom det många som avverkar en stor mängd kilometrar i veckan som gör att man tycker att man själv springer alldeles för lite.

Linnea Jönsson

1986 • malmö

#19

•

4 mars 2008 kl 16:03

Gilla

Tac kära ni för alla tips - allt från att ta det lugnt och skriva dagbok till att se så proffsig ut som möjligt! (Anna, det är nog dig jag har sett springa här i Malmö och tyckt vara en friskus... hihi)

NU ska jag ut och spr... gå lite i det vackra vädret. Häpp!

Johanna Bredén

1988 • Mariestad

#20

•

4 mars 2008 kl 17:21

Gilla

Jag började som så att jag sprang (på den 2,2 km´s stärcka) tills jag inte orkade mer. Första gången orkade jag 2 min, andra gången 3 min osv. Jag blev skitglad varje gång för varje slog jag ett nytt rekord. 14 veckor senare sprang jag milen.

Det liksom bara kom och flöt på och jag pressade mig aldrig till blodsmak och well, här är jag, som nykär och fast i endorfinträsket.

Det var lite roligare de första gångerna också, när jag klarade av mer och mer för varje gång. Men det säger jag inte högt :)

< < < 1 2 > > >

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.