5 juni 2011 kl 15:03
Redigerad 5 juni 2011 kl 15:06
Mattias, min erfarenhet är att man behöver vänja sig långsamt vid lätta skor. Antingen "byta ner sig" ett steg i taget eller springa in benen i de lätta skorna med början på enstaka korta pass. Annars är risken stor att man skadar sig.
Ska du springa långdistans i lätta skor, särskilt på asfalt som marathonlopp, är det praktiskt taget tvunget att du inte landar på hälen, annars lär hälkudden trampas sönder och den kommer inte tillbaka, som jag förstått saken. Och du riskerar skador på knän och höfter.
Utgår därför från att du inte landar på hälen i ditt löpsteg. Då kan du byta ett snäpp. Jag har Lunaracer som mängdsko - en av mängdskorna snarare, tycker man ska ha några olika att cirkulera mellan. Tror det är den mest dämpade sko som jag kan gå med på att den kallas lättviktssko. Mizuno Universe 3 är det närmaste helt odämpat du kan komma, tycker jag absolut du ska vänta med.
Har kollat lite på marathon.se:s filmsnutt om tävlingsskor. Ger lite överblick på ett enkelt beskrivande sätt men är långtifrån komplett, t ex saknas NB RC130 som jag själv gillar i det lättaste segmentet. Men jag förstår inte hur speakern resonerar om dämpning och distanser. Behovet av dämpning i hälen måste ju vara helt beroende på hur mycket man belastar hälen - sprinters inte alls, långlöpare lite eller mycket beroende på steg. Nämner han inte alls.
Stumnar med tunnare skor? Mig icke förstå - det stummaste jag varit nån gång var nog på New York Marathon som jag sprang med superdämpade skor och hällandning.
Tror för min del att det handlar mer om hur tränad man är för just det man gör, mycket långpass på asfalt gör att det är hjärtat som sätter gränsen, mycket terrängpass och intervaller kanske gör att man tar i tills benen sätter gränsen på maran. Har varit med om bägge delar; bäst när både orken och benen är precis slut vid målgången.
Men det är klart, tränar man i tjockskor och vill tävla i tunna skor för att de är snabbare så riskerar benen nog att "ta slut" på vägen.
