16 september 2010 kl 10:09
Redigerad 16 september 2010 kl 16:23
Eftersom jag fått respons nu så är jag som ett barn o slutar aldrig förens man blir arg på mej. Jag hittar på massa dumheter nästan dagligen. Kan varken förvåna eller imponera min familj med nått längre. 1972 30 år gammal var jag rätt duktig löpare, sprang maran som bäst samma år på 2:32.
Mina goda Tyska vänner redan då hade anmält mej oxå till ett 10 mila lopp "Bielersjön runt" i Schweiz. mycket bergit lopp på stigar grusvägar upp och ner hela tiden. Kossor på ängarna stod där med sina löjliga stora klockor och dinglade. Starten gick klockan 22:00 så vi skulle slippa värmen. 7000 deltagare.
Smart som jag är räknade jag ut att ett tempo på ca 4min p km kan väl va lämplig. När jag trixade mej genom löparmassan för att komma till täten, fick jag enbart ilskna tillrop "verdammter dummkopf es sind 100 kilometer !!! " Tänkte dom vet ju inte att jag skulle ju vinna!! Maradistansen 42 km klockades jag och den senare vinnaren "Urbach" på 2:59 . Yessss tänkte jag det hä blir perfekt!
När jag plågat mej de första 7 milen på 7 timmar stannade jag och grät, hatade livet och mej själv, var övertygad att ge upp. Väntade bara på att följebilen skulle komma o plocka upp mej.
Men då kom Frau Westfahl 60 år från Hamburg, kramade mej tröstande. Kom med mej nu grabben det här fixar vi ! o de gjorde vi, kom i mål på drygt 10 timmar.
Jag skickade röda rosor till henne varje år till 1992 då hon dog.
Urbach den jävla idijoten vann på 6 timmar drygt.
Mina blodiga fötter och ömma ben behövde nästan 1 år att återhämta sej.