25 juli 2018 kl 09:41
Jag förstår precis vad du menar. Jag har inga vetenskapliga belägg för vad det beror på men av egen erfarenhet så tror jag det är en mental spärr eller naturlig instinkt att inte andas under vatten.
Jag började med crawl för 2år sedan och upplevde samma fenomen som du. Ju hårdare jag försökte blåsa ut och ju mer jag försökte desto värre blev det. Gick inte att få ut luften. Kan fortfarande bli så ibland om vattnet är väldigt kallt eller om jag är spänd/stressad tex i start på ett OW lopp. Men nu har jag lärt mig hantera det och får inte panik och frustration när det inträffar.
I början innan jag hittat rytmen så kan jag andas för högt upp i lungorna och jag tror det är problemet, för mig iaf. För att få ner andning och andas långa djupa andetag så har jag försökt slappna av. Ta långa långsamma armtag och sucka eller bara öppna munnen under vattnet och låta luften komma ut av sig själv, inte försöka så mycket. (Man kan ju inte hålla andan hur länge som helst, förr eller senare så kommer luften ut. Tränat och tvingat mig ha kvar huvudet under vatten tills det sker)
Ibland har jag fått lov att bara stå still och försöka andas djupt och avslappnat under vattnet innan jag ens kan börja simma. Men det går fortare att komma över den tröskeln nu när jag vet hur jag ska hantera det.
I mitt fall handlar det nog som sagt att jag är för ivrig/snabb/stressad att komma iväg i början och blir för spänd eller blir spänd om vattnet är riktigt kallt. Från början var det nog en osäkerhet/obehag att ha huvudet under vatten som gjorde mig spänd.
Jag har märkt att crawl är en utmärkt stressmätare och ett bra sätt att få kroppen att slappna av, för mig. Går ju inte att simma/andas om jag är för spänd.
Hoppas det var till någon hjälp.