9 oktober 2015 kl 13:52
Jag läste trådar här om hur viktigt det är att ligga på 180 i synnerhet om man springer barfota eller med odämpade skor, så jag började springa med musik i öronen och en 180 bpm låtlista för att kunna trippa tillräckligt fort.
Nu ca tre år (och tre stressfrakturer) senare struntar jag i stegfrekvens och hög fin hållning med framskjuten höft. I stället lunkar jag med en frekvens på 160-165, fokuserar på knälyft (framåt) och att få upp hälarna bakåt och försöker sjunka ner i steget. Jag låtsas springa under ett lågt tak vilket tvingar mig att sjunka ner.
Jag har gjort detta nu i ett år men sprungit ganska lite eftersom jag åkte på en mjukdelsskada i januari och sedan kunde jag inte springa ordentligt förrän i september. Jag försöker just nu öka mängden så jag kan springa ca 5 mil i veckan igen. Det har funkat bra nu de senaste tre veckorna.
Jag noterade på halvmaran jag sprang i lördags att stegfrekvensen, när jag sprang fort, låg strax över 170 (och steglängden var > 1,5 m). När jag blev trött och farten sjönk så sjönk frekvensen under 170 och steglängden under 1,5 m.
Jag tycker det känns skönt med det slöa lunket i 160-165 steg per minut. Om ett halvår eller om ett år kanske jag vet om det är nyckeln till framgång för mig eller inte.
Anledningen till att jag envisas att springa i odämpade, platta skor är att jag vill slippa pronationsdämpning (typ Kayano och Structure) och att jag vill slippa springa på ett sätt på träning och ett helt annat sätt på tävling i tunna skor. Jag trivs i odämpat och hoppas att det funkar även med lägre stegfrekvens. Vi får väl se :)
