19 februari 2014 kl 14:50
Om man är ovan vid distansen är risken för löparskador påtagligt högre när man springer längre än 30km. Är man redan rutinerad långdistanslöpare så är det den längre återhämtningstiden som ger anledning att hålla igen med de allra längsta passen.
Men vill man stärka psyket kan man ju dra iväg på ett 42-kmpass i lugnt tempo, det är inget märkligt med det, ta med energi och vätska och ha tillräckligt med kläder för att inte bli nerkyld som man lätt blir när man är uttröttad (praktiskt att placera en depå nånstans om man kan). Dock tycker jag att det är mer psykiskt påfrestande att springa ett 42-kmpass på egen hand än att delta i ett marathon. Situationerna skiljer sig så mycket åt att jag tycker man ska ta sin marathondebut som något man gör för att lära sig (pb blir det ju alltid om man fullföljer...).
Pete Pfitzinger rekommenderar ett längsta träningspass på 39km för vana löpare med stor träningsmängd - har man mindre träningsmängd landar han också på lägre siffror.
Szalkai har lyssnat på feedback från löpare som deltagit i Team Stockholm Marathons träningar och efterhand både förlängt det längsta passet för de snabbare grupperna och lagt in större andel långpass i högre tempo eller med fartökningar.
Det är mycket individuellt vad man har mest nytta av i sin träning. För min del har jag gradvis ökat min träningsmängd och också förlängt de flesta pass och kör numera något pass ibland på över 30km, upp till ca 37km men det händer att det blir 39 eller 43, fast sällan och då oftast p g a felspringning eller missbedömning, jag har inget emot lite äventyr....