25 juli 2013 kl 13:46
Ringer många varningsklockor i mig när jag läser inlägget. den första är att inlägget över huvud taget skrivits...
Det ringer dock inga för att (däremot varför) du springer. Förutsatt att du mår bra av att springa. Fick själv kämpa mot kurrator etc som försökte få mig att sluta springa på gymnasiet när jag var som djupast i mina ätstörningar. Utan att de förstod att just springandet för första gången någonsin gav mig en innerlig respekt för min egen kropp (och därmed inte kunde med att misshandla den som jag tidigare gjort).
Att fokusera på siffror är även det skevt. Har själv varit underviktig samtidigt som jag mådde jättebra, och sett en kurator nöjd över viktuppgång till normalvikt och en tro om att allt var bra trots att jag mådde sämre än någonsin mentalt. men såklart kan det även vara tvärtom.
Att du springer för att få bort komplexen låter dock oroväckande. Det är lätt att fastna i destruktivitet, och med det inte kunna se på sig själv med objektiva ögon. Akta så du inte fastnar för djupt i det, för det är ett djupt träsk att ta sig upp ur. och våga be om hjälp för att klura ut var komplexen kommer ifrån. Kan vara riktigt skönt att få hjälp från någon utifrån som inte är en del av ens vardag. Att starta tråden här är en bra början :)