Löpning • Tävlingar & Motionslopp • 24 inlägg • 1469 visningar •

HUR springer ni milen??

Maria Finnved
1986 • Mjölby
#1
•
8 maj 2010 - 15:08
Gilla
Jag har idag sprungit mitt första lopp, vilket var jättekul, och jag fick verkligen mersmak! Det jag undrar är hur ni som är duktiga springer era lopp... Är det blodsmak i munnen från början till slut, eller tar ni det lite lugnare i början för att verkligen ge allt på slutet?

Om jag ger allt från början så är det ju tveksamt om jag orkar ta mig i mål, men samtidigt så undrar jag nu efteråt om jag kanske hade kunnat ge lite mer, i början t ex... Jag försökte hitta ett bra tempo som liksom kändes skönt för att va säker på att inte gå in i väggen när det var 2 km kvar.. Men "ska" man kanske på en så pass kort sträcka ändå ge allt från start?

Lite rörig fråga kanske, men kort sagt: Blodsmak i munnen i 10 km eller bara slutet?
< < < 1 2 > > >
Peter H Nilsson
1966 • Karlstad
#2
•
8 maj 2010 kl 15:24
Gilla
Jag tror att du måste testa vad som funkar för dig. Alla har olika upplägg efter tycke o smak.
Testa på träning att gå ut hårt för att sen försöka åtminstone hålla tempot hela milen. Nästa gång lägger du dig strax under det tempo du klarat som bäst på milen för att dra på andra halvan.
Själv är jag inte förtjust i att känna trötthet efter två kilometer och veta att det är åtta kvar, andra kanske har blodsmak efter två och sen bara ökar :-)
Men jag tror det är lättare att bita ihop när man är yngre.
Roland Söderström
1962 • Onsala
#3
•
8 maj 2010 kl 15:24 Redigerad 8 maj 2010 kl 15:26
Gilla
En enkel metod är att ta hjälp av en pulsklocka.
Man tränar så man vet vilken "tävlingspuls" man orkar hålla.
Sen springer man med den pulsen hela loppet.

Jag försöker hålla en måltid på loppet och sen delar man in det i km-tider.
ex. vill man springa milen under 50 min måste man ju hålla under 5min/km.

På halvmaraton kan det vara fördel att försöka göre en sk. negativ split.
dvs. andra halvan går lite snabbare än första.
ex första 10km på 55min och andra 10km på 53min, sen spurtar man sista 1,1km :-)

En riktigt van löpare känner bättre vilket tempo han/hon håller och kan därmed disponera loppet lite bättre på ren känsla.
Johan K
1974 • ÖREBRO
#4
•
8 maj 2010 kl 15:38
Gilla
Jag är inte så duktig och har bara sprungit två mil-lopp.
I det första så var jag mån om att inte ta ut mig för mycket under de första 5 kilometrarna, och höll igen för att veta att jag verkligen skulle lyckas ta mig i mål med en hyffsad tid. Det resulterade i att jag hade ork kvar när jag väl gick i mål.

Det andra loppet gick jag ut hårdare, och de första fem kilometrarna gick snabbare än de resterande, men jag tog ut mig hårdare och fick en lite bättre tid.

Idealet, i alla fall för mig, är att lyckas hålla en konstant fart genom ett mil-lopp med en viss ökning mot slutet. Men det är nog lättare sagt än gjort :)
Lennart
1971 • Vallentuna
#5
•
8 maj 2010 kl 15:40
Gilla
Hej,
Jag försöker ta det lugnt första km. Den kan ta lite längre tid än det planerade snittempot. Sen brukar jag försöka hitta ett jämnt och högt/utmanande tempo. Träningen inför loppet brukar visa på vad man klarar av. Kan jag på träning springa en mil på tex 4:30 tempo skulle målsättningen vara att klara loppet på ett snitt på 4:15 tempo (dvs en sluttid på ca 42:30, här måste jag alltså ligga lite under 4:15 tempo eftersom första km förmodligen gick lite långsamare).

Brukar vara riktigt trött från 8 km och in i mål. Från 8 km och in i mål är det mycket vilja och låånga kilometrar.

Snabbaste partierna är nog mellan 1-8 km. Beror lite på banprofil men något sånt brukar det bli.
http://milen-sub40.blogspot.com/

MVH
Fredrik Johansson
1981 • Lund
#6
•
8 maj 2010 kl 15:46
Gilla
Nyckeln är nog erfarenhet. De första loppen man springer vet man egentligen inte hur fort man kan springa eller hur man skall lägga upp det. Då är det nog klokt att gå ut försiktigt i ett tempo som man känner är hållbart och därefter öka. När man har mer erfarenhet och börjar få en bättre uppfattning om sin förmåga kan man starta i ett tuffare tempo. Då vet man ju också vanligen vilken tid man behöver om man vill slå sitt personliga rekord. Vanligen är det mest optimala att hålla ett jämnt tempo. Framför allt skall man inte gå ut för hårt. Det kommer att straffa sig. MEN, om man inte pressar sina gränser kommer man aldrig nå sin fulla potential. Och vanligen sker saker under ett lopp som man inte räknat med. Om det exempelvis är motvind en raksträcka och det är en lucka framåt kan det vara vettigt att lägga sig i rygg på en löpare även om hon springer lite långsammare och man i annat fall skulle sprungit om. Då sparar man krafter att lägga på att ta sig fram i fältet i medvinden och få en bättre rygg till nästa motvindssträcka.
Maria Finnved
1986 • Mjölby
#7
•
8 maj 2010 kl 15:57
Gilla
Tack för alla intressanta svar! Det verkar alltså mest vettigt att hålla ett jämnt tempo/öka mot slutet och när man är mogen för det; testa sina gränser!

Men hur vet ni alla vilket tempo ni kör? Har ni avancerade pulsklockor med GPS, och hastighet och allt sånt eller har ni helt enkelt lärt er att känna vilket tempo ni håller?

Eller kollar ni på klockan vid markeringarna och inser att ni måste öka/sänka farten lite? Man känner ju rätt tydligt om man ligger på 6 eller 4 min/km tempo, men svårt att veta om man håller 5:30 eller 5:45 till exempel...
Lennart
1971 • Vallentuna
#8
•
8 maj 2010 kl 16:03
Gilla
Hej Maria!
Brukar titta och stämma av med min klocka vid markeringarna. Mellan markeringarna går det på känsla, jag vet ungefär hur fort det går baserat på erfarenhet.

När jag springer millopp tänker ofta mycket på andningen också, så att jag inte "tappar" andetag.
http://milen-sub40.blogspot.com/

MVH
Fredrik Johansson
1981 • Lund
#9
•
8 maj 2010 kl 16:16
Gilla
Jag gör som Lennart. Kollar klockan vid markeringarna. Jag tycker attt kroppen av sig själv håller samma tempo under kortare sträckor. Man behöver bara justera då och då. Även om jag missar en km-markering brukar farten vara densamma. Det är dessutom ett riktigt bra sätt att fokusera på något annat än om man är trött. Man får en ny tid, får räkna lite i huvudet om man har komplicerade mellantider och sedan justerar man farten. Sedan är man snart framme vid nästa km-markering. För övrigt är det en bra idé att arbeta på samma sätt när man springer snabbdistans (man måste ju veta km-markeringarna). Dels vet man hur man springer km för km och dels övar man sig i att "känna av" ett visst tempo.
Lennart
1971 • Vallentuna
#10
•
8 maj 2010 kl 16:20
Gilla
Fredrik!
Du och jag är väldigt lika!

Kunde inte ha skrivit ditt senaste inlägg bättre själv. Håller med dig till "punkt och prickar" :-)
http://milen-sub40.blogspot.com/

MVH
Peter H Nilsson
1966 • Karlstad
#11
•
8 maj 2010 kl 18:02
Gilla
Instämmer nog med Lennart o Fredrik.
Springer mycket på känsla, men kollar av med klockan så man inte dras med i ett tempo man inte är i närheten av på träning, alternativt att det går för sakta. men klockan styr inte över känslan.
På träning kör jag alltid på känsla, utom snabbdistans eller intervaller. Då bestämmer jag tempo i förväg och låter klockan styra.
Viktigast blir klockan för mig när jag bestämmer att det ska gå riktigt sakta, det är svårast att klara på känsla.
Stefan Norgren
1978 • Huddinge
#12
•
8 maj 2010 kl 19:28
Gilla
Jag brukar först sätta på mig skorna, sen så gillar jag att ta mitt första steg med höger fot.. ;)

Nä. Ska springa min första mil sen jag började träna löpning i för 6 veckor sedan nu i slutet av maj. vet inte hur jag ska bete mig, på träning nu så går mitt mantra bara: sakta ner sakta ner sakta ner.. men jag gissar att jag kommer gå ut hårt och sen öka. blodsmak äter man till frukost!
ulf johnson
1977 • uppsala
#13
•
8 maj 2010 kl 19:39
1 Gilla
Att springa 10 km på toppen av sin förmåga är rätt jobbigt. Tempot ska vara jämnt (10 km är trots allt ganska kort, och såsar man i början hinner man inte komma ifatt i slutet; och tokrusar man i början blir man comatrött i slutet och tappar massor). Jämnt tempo som är lagom för 10 km känns obekvämt redan från början, hela racet består faktiskt av olika nyanser av obekvämt:

km 1-2: obekvämt men känns som det kan hålla.
km 3-5 obekvämt och känns inte som det ska hålla.
km 5-7 rysligt obekvämt och känns helt rimligt att avbryta.
km 8-9 minns man inte efteråt.
km 10 spurt.

i målfållan grämer man sig lite över att man inte tog i ordentligt.
Erik Lindkvist
1982 • Mölnlycke
#14
•
8 maj 2010 kl 19:52
Gilla
Fantastiskt beskrivet, Ulf! Jag brukar känna precis så.
Bruce B.
1962 • Söråker
#15
•
8 maj 2010 kl 20:03
Gilla
ulf, man kan bara säga "Amen" så är det. Bra skrivit. :)
Karl Tegnestedt
1970 • Linköping
#16
•
8 maj 2010 kl 21:14
Gilla
Gå ut och ligg på 80% av max i 8 km, försök öka sista 2 eller håll farten uppe så länge det går, väldigt enkelt men riktigt jobbigt, kalle
Lotta Huselius
1974 • Hörby
#17
•
8 maj 2010 kl 21:37
Gilla
Precis som Ulf beskriver!
Peter H Nilsson
1966 • Karlstad
#18
•
8 maj 2010 kl 21:44
Gilla
Ulf:
Vilken befrielse för många av oss nu när vi vet att vi inte är ensammast i världen, att vi är många som känner likadant :-)
Det märkliga är att det är kul och att man vill göra om det igen.
Tobias Drugge
1980 • Stockholm
#19
•
8 maj 2010 kl 22:01
Gilla
jag älskar millopp eftersom jag aldrig har varit dålig efteråt.

det värsta med maror och halvmaror är att jag inte vet hur jag kommer att må efter målgång. ibland blir det illamående, kallsvettnigar, spya och diarre, flera timmar efteråt.

men när det kommer till millopp så är jag pigg efter några minuter oavsett hur mycket jag har tagit ut mig.
Maria Finnved
1986 • Mjölby
#20
•
8 maj 2010 kl 22:04
Gilla
Jag ska försöka få till Ulfs beskrivning nästa gång, så får man se hur långt det räcker! Men det är som ni säger, att man glömmer bort det jobbiga efteråt! Idag t ex så VET jag att jag flera gånger under loppet tänkte "herregud jag orkar inte mer är det inte slut snart" och 5 min efter målgång tänkte jag att jag kunde ha tagit ut mig mer! Knasigt! =)
< < < 1 2 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.