26 maj 2009 kl 11:10
Redigerad 26 maj 2009 kl 11:12
Har läst både "Lore of Running" (som är kanonbra för den som är vetenskapligt lagt för att den grundligt går igenom allt som inte går ihop mellan vetenskap och äldre teorier) och Matt Fitzgeralds "Brain training ror runners" som för kunskapen ett steg längre.
Min slutsats är att man ska lyssna på sin egen kropp, träna på olika sätt (olika långa intervaller, olika snabba distanspass osv) och lära sig själv vad ens kropp tål. Sedan lär man sig mer och mer efterhand och blir en bättre löpare med tiden.
Ju mer man tränar desto bättre blir man. För många räcker inte tiden till, för proffsen är skaderisk och överträning det som sätter gränsen. Att hålla sig skadefri är A och O. För både proffs och amatörer gäller det att inte öka användningen av någon muskel för snabbt.
Böcker och teorier kan ge tips, inspiration och ibland innebära genvägar till sådant som tar lång tid att förstå av bara egna erfarenheter. Men det är ändå hur ens egen kropp svarar på olika sorters träning man behöver vara uppmärksam på, det är där facit finns. Har man sprungit ett tag så vet man hur snabbt man "dör" när det känns si eller så i benen. Då kan man lika gärna sluta med pulsmätning och andra hjälpmedel, man vet ju ändå vad man klarar.
För långdistansare är mjölksyran dock inget problem, det är annat som sätter gränsen och det sitter till stor del i huvudet. Vilket inte betyder att det är inbillning, det är väldigt starka mekanismer som verkar i huvudet! Det är för att skydda kroppen och det är nog befogat - inte för inte skriver Tim Noakes att man bara har ett fåtal riktigt bra marathonlopp i kroppen. Det är då man gått över gränsen för vad kroppen långsiktigt tål i den vägen. "Det där lilla extra", det kan man ta fram några gånger när det är särskilt viktigt. Sedan blir det svagare och svagare - som att ropa "vargen kommer!"