27 februari 2009 kl 20:32
Hur konstigt det än verkar men en sån här tråd piggar ändå upp en mitt i eländet. Det måste vara vetskapen om att man inte är ensam i sin misär. :-)
Bara för att tråka ut er lite grann. Här är min historia i korthet.
Förkyld, ännu mer förkyld efter ett kort mellanrum. Därefter antingen en liten släng av vinterkräksjuka eller dålig mat. I vilket fall var det inte läge för träning.
Kort friskperiod. Återigen en förkylning. Blev bra från den.
Tänkte ta ett långpass förra lördagen. Då slår ryggen till. Kunde knappt ta mig från sängen till stället där man tvättar händerna. Smärtstillande medel var det enda som hjälpte. Sakta försvann ryggvärken. Kort och väldigt sakta runda på onsdagen (6 km ). Det gick väl hyfsat. Läste den här tråden första gången igår (torsdag). Stackars satar tänkte jag. Men jag ska i alla fall upp imorgon (fredag) (tagit ledigt från jobbet och hade så mycket planerat) och springa ett långpass.
Trodde jag ja. Vaknar upp med riktigt ordentligt halsont som byggs på med rinnande näsa och en högst otrevlig hosta under dagens lopp. Känns som jag har småfeber också.
Jag fattar inte. Vad är det frågan om i år? Jag brukar nästan aldrig vara sjuk. Men nu verkar det som jag har fått för alla friska år på en gång. Vågar knappt tro att det är sista förkylningen för säsongen. Men det känns som jag har mött dem alla nu, förkylningsvirusen alltså.
Det vore så oerhört skönt att kunna få in någon form av kontinutet i marathonträningen. Men tyvärr känns det som det bara är att glömma i år. Men skam den som ger sig. Jag ska i alla fall försöka. Om inte annat är det så oerhört skönt att vara ute och röra på sig när kroppen tillåter. Det känns som det klättrar myror på hela mig när jag blir tvungen att ta det lungt så här långa perioder i sträck. Fördelen är väl att skorna inte blir speciellt slitna. Det är det enda positiva jag har kunnat hitta just nu.
Så alla ni andra med liknande krämpor. Ni är inte ensamma därute. Vår tid kommer nog den också. Om inte i år så ett annat år. Krya på er.
