16 december 2020 kl 16:44
Det ligger säkert mycket i det som skrivs i artikeln, men man kan ju alltid spekulera över andra faktorer. Ett är att mycket mängd har blivit populärt igen och vi börjar nu se resultatet av det (inte bara på maran). När min gamla klubbkamrat i Rånäs 4H, Anna Rahm, började köra veckor på uppemot 18 mil på tidigt 2000-tal ansågs det extremt, men det gav resultat.
Sedan följde Isabellah som kunde köra uppemot 250 km/vecka med välkänt resultat.
En annan faktor är att plötsligt händer saker bara i idrott utan att man riktigt fattar varför. Varför fick Sverige fram en mängd världsstjärnor i friidrott på tidigt 2000.tal? Svensk friidrott var nere på absoluta botten några år tidigare och friidrottsförbundet var närmast bankrutt, så det var inte resultatet av någon förbundssatsning. Kluft, Holm, Christian Olsson och de andra kom dessutom från olika delar av Sverige och tränade var för sig med olika tränare.
Samma sak i t. ex.tennis och bordtennis.
Om man visste exakt vad framgångarna beror på skulle det ju bara vara att upprepa framgångsreceptet, men i exemplen ovan försvann framgångarna efter ett tag.
Vad gäller OS-uttagningar så har SOK kravet att man ska ha realistisk chans på en topp 8-placering om man inte anses vara "ung och lovande". Detta gäller alla idrotter, så det är inte så att friidrott är extra hårt behandlade.