Höften fram, mindre överpronation,?

Tror det är mycket bättre att jobba på helhetskänsla utifrån dig själv än någon slags bild av hur man tror en detalj ska vara/röra sig. Eller ja, man kan ju fokusera på detaljer om man samtidigt känner att det funkar bra med helheten, känns bättre överlag när man ändrat något, inte obekvämt eller onaturligt.

Hur foten landar kan man se som ett facit, om det är det man har som svaghet, men inte något man fokuserar på att fixa i sig. Samma sak skulle jag gissa att det ofta är med höfterna.
Det är kanske väldigt individuellt, men själv måste jag börja uppifrån, sen känna av i resten om det blev bättre, och så fortsätta med nästa detalj (upptill) för att mer ska lossna. T ex brukar jag kunna få en låsning i ett revben och fokuserar jag då på rörelsen genom bål/mage brukar det bli ett snäpp lättare att få till en bra rörelse i höfterna, sen kanske man får känna av nacke/käkar att de känns fria och inte låsta, så förbättras något ytterligare snäpp nedtill. Känns det sedan hyfsat bra eller så gott man kunde få till just då i alla fall upptill så kanske man går över till att fokusera på "rakrikting" av höfterna. Skadad av att pyssla med hästdressyr... man rättar framdelen på bakdelen, benen driver framåt och allting ovanför ska "släppa igenom" den kraften, men ofta har man som en S-kurva i ryggraden som gör att man använder kraften mindre effektivt. Man får inte bort S-kurvan genom att kompensera åt andra hållet, då får man liksom en Z-kurva till slut (för att vara lite övertydlig) utan man gör sig "rak" genom att böja lyttepyttelite åt samma håll som den första kröken, dvs höfternas, (med överkroppen), då släpper man fram den höften, och sedan försiktigt gå tillbaka till "rakt" läge. Sen kan man få göra samma sak med andra sidan fast troligtvis med fokus på en annan kroppsdel (t ex nacke, axel, mage) tills man känner att den höften också har frihet att nyttja kraften.

Så kan det gå när man kombinerar en dressyrnörd med en hobbylöpare som också läst på lite om feldenkreis :P

Jag försöker också få fram höften. Jag tycker hela steget blir effektivare. Jag får något högre fart till mindre ansträngning. Helt klart är att det är bättre än en ”sittande” löpstil/rumpan ut. :-)

Jag tycker inte man skall överanalysera utan göra som # 3 försöka få fram höften i steget dvs "ligga på" och inte sitta. Den stora fördelen är att man tar vara på mer kraft i steget i och med att frånskjutet blir mer bakåt i stället för ner i backen vid sittande löpstil. Så du är inne på rätt spår Jens och när du väl fått höften i ett läge som passar dig, då kommer det automatiskt så småningom, har dock ingen uppfattning om det påverkar överpronation.
Jag tror dock att det är lättare i högre tempo typ intervaller att få fram höften än i distanslöpning, då det är lätt att "sjunka ihop" när man blir trött.

#4
Intressant tolkning. (Överanalyserande, om det ens var riktat mot mitt inlägg, kanske läste in det själv?)
Tänker att när man mekaniskt ändrar en del i sin rörelse utifrån hur man tänker den borde bete sig, då har man gjort en analys som utgår ifrån att man vet bättre än sin egen kropp hur den ska röra sig.

Om man däremot känner in, provar, känner efter igen i helheten, och rättar sig efter det som känns bättre, då har man lyssnat snarare än att överanalysera/bestämma åt fysiken.
Just det där att man oftast behöver få med andra delar för att kunna ändra en del med bättre funktion som resultat tror jag är svårt att komma ifrån. Kanske att resultatet kan bli bättre, det är ju enkelt att mäta om inte annat, men hållbarheten?

Fredrika lärde mig att springa, utan att hon vet om det. Detta blogginlägg fick mig att ändra löpstil, never looked back: https://gullfot.blogspot.com/2008/05/lpteknik.html