Vad är den allvarligaste skadan en löpare kan få?

Staffan Dahlgren

1971 • Nykvarn

#2

•

21 januari 2020 kl 09:16

Gilla

Stressfraktur eller vanlig fraktur vid fall eller akut överbelastning kräver såklart månader av rehab. Artos, framförallt i höftleden, är väl ingen löparrelaterad skada men tvingar ju många att lägga löparskorna helt på hyllan och istället hitta andra träningsformer. Jag vet tre duktiga löpare som helt har fått sluta med löpträning p g a höftledsartros.

Carl Lernberg

1976 • Hässelby

#3

•

21 januari 2020 kl 09:21

Gilla

Näst efter det Staffan nämnde kanske man kan slänga in en rejäl hälsporre och näst efter det hälseneinflammation?! Löparknä och hopparknä tänker jag är mindre allvarligt då de läker inom en rimlig tid.

Johan

#4

•

21 januari 2020 kl 09:21

Gilla

Kan man konditionsträna cykling om man får höftledsartros? Hur snabbt fick dom det? Det är väl mer åldersrelaterat?

Magnus

Stockholm

#5

•

21 januari 2020 kl 15:28 Redigerad 21 januari 2020 kl 15:32

Gilla

#4: Behöver inte alls vara åldersrelaterat. Som Staffan sa ovan finns det ett flertal exempel på löpare som fått artros-diagnos redan i 40-årsåldern. Det är troligen ett resultat av alltför ambitiös konditionsträning (20 mil/v, och bara "kötta på" utan konsekvenstänk) tillsammans med någon slags endokrin reaktion från kroppen. De har troligen triggat igång atrosen för tidigt genom för hård och ensidig träning kan man misstänka. Och ja, då funkar det att cykla istället, vilket de börjat med.

Janne Österman

1967 • Malmö

#6

•

21 januari 2020 kl 15:42

Gilla

Stressfrakturer och andra frakturer känns mycket lättare än mjukdelsskador och förslitningar i leder, då diagnostisering är relativt enkelt och prognosen ganska säker.

Richard

1985 • Tyringe

#7

•

21 januari 2020 kl 17:27

Gilla

Hälsenebristning låter inte så mysigt, lär göra ganska ont och ta lång tid innan man är tillbaka.
Och såklart alla möjliga bristningar i musklerna.

Benny

1972 • Skellefteå

#8

•

21 januari 2020 kl 20:00 Redigerad 21 januari 2020 kl 20:04

Gilla

Muskelbristningar i baksida lår verkar inte vara att leka med, givet att jag fortfarande inte kan springa obehindrat efter snart 5 månader. Har aldrig behövt i närheten av så lång rehabilitering vid någon annan skada och då har jag hunnit gå igenom det mesta förutom stressfraktur och hälsporre. Återstår att se om det någonsin blir helt bra.

Irre

1984 • Göteborg

#9

•

21 januari 2020 kl 23:41

Gilla

#8
Blir lite spinoff, men tycker muskelskador är intressanta i hur länge dom kan fortsätta utvecklas även när det går otroligt segt. Som ett exempel fick jag en rejäl lårkaka efter en hästspark, var glad att inte lårbenet gick av, läkte relativt bra förutom en grop i muskeln och som ett kroniskt svart blåmärke som båda var kvar ett år senare. Efter ytterligare ett år var båda delarna borta. Det trodde man såklart inte efter att ha gått med det så länge.
Har varit med om ett antal muskelskador på häst också som betett sig liknande, att man förtvivlat över någon som fortfarande haltat efter ett halvår-år, men efter ytterligare ett år var den bra och kunde tävla igen.

Är nog mest skraj för diverse ledskador själv med komplikationer inkluderade (t ex artros) för att leder är mer komplicerade och fler saker som kan gå fel och orsaka smärta inbillar jag mig, samt svårt att ändra tillbaka en led som väl har blivit deformerad.

Oldboy

1952 • Danderyd

#10

•

22 januari 2020 kl 00:11

3 Gilla

Hörde för många år sedan en sjukgymnast säga att det inte finns någon evidens för att löpning bidrar till artros i knäna. Väljer att tro på den informationen.
Vilken skada som helst som man envisas att fortsätta springa med kan småningom bli riktigt besvärlig. Nedslitet ledbrosk känns spontant som en elak skada.
En annan skada som är potentiellt riktigt allvarlig är förmaksflimmer som är fem gånger så vanligt bland konditionsidrottare som bland befolkningen i sin helhet. En stor studie på Vasaloppsåkare visade att de som upprepade gånger åkt på medaljtid hade fler förvärvade skador på hjärtat än resten, minns inte om det var infarkter eller flimmer-eller om det möjligen var dödlighet -men att träna länge på eller nära elitnivå sliter helt säkert på kroppen så där finns både positiva och negativa effekter medan det för de flesta, även ambitiösa, motionärer är enbart eller nästan enbart positivt med träning. Risken att få förmaksflimmer är ändå bara några procent i 60-årsåldern men ökar för varje år. (Har man en gång haft en aldrig så kort episod med förmaksflimmer ska man vara väldigt tacksam för att vi har högkostnadsskydd för medicin i det här landet.)

Daniel Berglund

1966 • Västra Frölunda

#11

•

22 januari 2020 kl 20:47 Redigerad 22 januari 2020 kl 20:47

1 Gilla

Lite OT, men #10, här är två litteraturstudier som stödjer det din sjukgymnast sa.
http://cefam.se/projekt?view=project&id=402&layout=default

Resultat: Sex studier inkluderades i granskningen. Av dessa visade en studie på minskat ledbrosk men ej artros. Övriga studier visade inte att långdistanslöpning ger ökad risk för knäartros. 2 studie bedömdes ha hög kvalitet 3 måttlig och 1 låg kvalitet. Utifrån det bevisvärde som de ingående studierna hade ger det denna studie måttligt bevisvärde.
Slutsats: Finns ej evidens för att långdistanslöpning ger ökad risk för artros. Långdistanslöpning kan således rekommenderas som motionsform för att främja hälsa.

http://cefam.se/projekt?view=project&id=103&layout=default

Resultat: Åtta artiklar kunde inkluderas efter kvalitetsgranskning. Ingen studie kunde visa att långdistanslöpning leder till knäartros eller till progress av redan manifesterad knäartros. En longitudinell studie med ett flertal artiklar under åren kunde se en ökning av osteofyter hos
kvinnliga löpare jämfört med kontrollgruppen, men detta var inte relaterat till ökad besvärsgrad.
Slutsats: Evidens saknas för att långdistanslöpning leder till eller förvärrar knäartros hos friska löpare utan tidigare knäskada. Långdistanslöpning kan med fördel rekommenderas som
fysisk aktivitet.

Johan

1989 • Malmö

#12

•

23 januari 2020 kl 10:01

2 Gilla

att löpning är dåligt för knäna och ger artros är mer en gammal skröna som har bitit sig fast än något man faktiskt vet. Bästa behandlingen för artros är ju faktiskt fysisk aktivitet!

Snarare är andra faktorer som spelar roll, tidigare operationer i området, genetik etc.
Så spring på! Sen finns det såklart alltid en dos när det blir för mycket men tror att det är mer extremfallen som hamnar där.

Dock skulle jag nog säga att en kraftig höftledsartros eller knäartros är nog inte kul att få som löpare. Kan såklart bli bättre men det är väldigt få fall det blir som det var förut

Robert Thor

1970 • Kumla

#13

•

23 januari 2020 kl 12:23

Gilla

Varför ska man bli skadad för?

3ggr i veckan. Lyssna på kroppen och anpassa fart och distans så kommer du bli skadad 0 gånger.

Vill du däremot prestera och pressa dig själv, då tar du risker och kan bli skadad.

Nicke

1978 • HÄRRYDA

#14

•

23 januari 2020 kl 13:29

1 Gilla

allvarligaste skadan får man förmodligen om man springer ute i trafiken i mörker utan reflexer... dvs om man blir påkörd av en bil...

Irre

1984 • Göteborg

#15

•

23 januari 2020 kl 14:22

1 Gilla

#13
Nu är det ju så att många redan är skadade eller har svagheter sedan innan även av icke-löprelaterade grejer. Bara av att bli mer eller mindre stillasittande i flera år gör ju per automatik att fysiken inte är förberedd för löpning, även om vissa kanske har bättre grundförutsättningar än andra.

Du menade säkert inte så men det låter lite som att du tycker det är väldigt enkelt att anpassa passen efter fysiken, så har man skadat sig så har man inte tänkt på att ta det försiktigt. Man måste ju lära sig med tiden hur man ska lyssna på saker och ting för skulle man backa för minsta obehag så skulle man ju aldrig ens komma igång.

Robert Thor

1970 • Kumla

#16

•

23 januari 2020 kl 16:11

1 Gilla

#15
Vill man träna för hälsans skull och inte prestation så är det rätt enkelt.
Gå tre lyktstolpar och spring en osv. och till slut så springer du hela sträckan. Men problemet är nog att ingen har tålamodet utan man vill ha snabba förändringar och då är risken väldigt stor att man skadar sig.
Sen är det precis som du skriver att med tiden lär man sig att lyssna på kroppen och förstå vilken smärta som är varningssignaler.

No pain no gain är nog tyvärr den största anledningen till att folk blir skadade.

Irre

1984 • Göteborg

#17

•

23 januari 2020 kl 17:05

Gilla

#16
Fast eftersom folk är väldigt olika i hur mycket man tål så skulle i teorin då alla behöva MINST något år på sig att ens springa 5 km för att gardera sig utifrån sämsta möjliga scenario - iom att man inte lärt sig än då hur känslig man är och för vad. Dessutom får man inte hålla sig i skogen där man kan råka trampa snett och stuka foten redan första passet för att man inte är van.
Det är nog där ett av problemen sitter. Det som funkar skitbra som standardrekommendation för en person skulle vara recept för att gå sönder för en annan person. Och det är inte alltid så lätt att veta vad man ska se upp med förrän man hamnat i fällan redan.

Sen tror jag det är få förunnat att aldrig ha känningar som man väljer att ignorera för stunden, man vet ju att man inte är på topp varje dag (även om det kanske finns folk med lyxen att alltid ha "fräscha ben").

Sten Varvemo

1962 • Fellingsbro

#18

•

23 januari 2020 kl 17:09

Gilla

Svårare fråga en man tror först. Jag springer nog rejält för mycket, har ju inte ens sprungit ett år sedan jag började igen. Inser att jag satsar högt, men för mig har det blivit ett sätt att vila hjärnan, Har mycket smärre åkommor/ smärtande mekano i ena fotleden, Hoppar knä på samma ben, börjar nog utveckla löparknä på det återstående benet. Fast de smärtorna, ligger liksom på gränsen hela tiden, antar det kommer paja förr eller senare,men just nu förmår jag inte att minska dosen. Ok min PTS är inte löparskada utan löpningen är botemedlet, Men stannar jag upp nu så blir den löpar utlöst dvs löparskada ;) tänk om man visste den faktiska gränsen typ på km när. Nu har jag inga val utan kan bara köra på tills/om det tar stopp. Blir ett intressant år..

Johan

1989 • Malmö

#19

•

24 januari 2020 kl 08:12

1 Gilla

#13
Du kan ju aldrig få ner skaderisken på 0, jag menar kontorsmänniskor som bara sitter hela dagarna och inte utmanar sin kropp alls får ju också ont.

Skaderisken påverkas av så mycket mer än bara belastning.

Irre

1984 • Göteborg

#20

•

24 januari 2020 kl 19:02

1 Gilla

#18
hade gjort precis samma val. om man mår bättre överlag av att springa än att inte göra det är det värt risken mot att låta bli eller begränsa sig mycket mer än man upplever att man mår bäst av.
fast inställningen att det bara är en tidsfråga innan det tar stopp är nog lite risky. tänker typ attraktionslagen, går man och väntar på problem blir man sällan besviken.