29 oktober 2017 kl 21:04
Det är inte hälen eller tån först i marken eller ens först att ta belastning som är det viktiga för farten. (Däremot är risken för skador på knän, höfter och rygg större med hälen först.)
Rent mekaniskt finns det två huvudsakliga rörelser i löpningen:
1. Kroppens tyngdpunkt flyger i en kastparabel under den tid man inte har markkontakt, flygfasen. Hur högt tyngdpunkten lyfter under varje steg beror enbart av tiden i luften, det finns inget annat sätt att styra den (ett vanligt missförstånd). Hur mycket huvudet guppar upp-och ner- påverkas däremot till en del av hur benen rör sig. Vet inte just nu vilket som är bäst, lite eller mycket guppande.
2. Eftersom foten är i marken ett kort ögonblick i varje steg så har foten då hastigheten 0 km/h. För att foten ska följa med kroppen måste foten i varje steg accelereras upp i ungefär dubbla löphastigheten och sedan bromsas ner igen. Att sätta ner foten framför kroppen är ett effektivt sätt att bromsa in foten men det har nackdelen att energin i fotens framåtrörelse går förlorad i fotisättningen. Om man med musklerna bromsar in foten så att den har hastigheten 0 i ögonblicket den når marken så drar man samtidigt fram resten av kroppen. Det är baksida lår som sköter inbromsningen och det kostar förstås energi . Det torde vara effektivare att på detta sätt dela upp arbetet mellan olika muskelgrupper än att låta quadriceps stå för en ännu större del.
Tips: be någon filma dig från sidan när du springer förbi i olika farter, helst med hög filmhastighet. Den subjektiva känslan kan lätt leda en vilse.
