7 juli 2014 kl 17:29
Redigerad 7 juli 2014 kl 17:29
Nu är jag tillbaka från Zermatt. Tyckte loppet var bra men det var nog lite mer krävande än jag hade föreställt mig, huvudsakligen pga den höga höjden och - naturligtvis - höjdskillnaderna. Jag lyckades i alla fall ta mig i mål på 6.17, att jämföra med 3.38 i Rom i mars, så loppet var utan tvekan betydligt tuffare än en vanlig stadsmara.
Byn Zermatt som är huvudort för loppet ligger mitt på banan. Starten gick i byn St Niklaus längre ned i dalen och målet var beläget uppe på berget Riffelberg. Den första delen av banan stiger gradvis uppåt men jag tyckte inte den var så jättekrävande om man tog det lite lugnt. Underlaget består mest av asfalt och grusvägar. Tyckte det kändes ungefär som Swiss alpine mellan Davos och Bergun, fast plattare.
Halvvägs genom loppet kom man in i Zermatt och här var det mycket folk ute på gatorna och hejade. Plötsligt kändes det som att vara med i ett vanligt stadslopp, fast med lite vackrare byggnader och trängre gator. Man sprang först igenom huvudgatan och gjorde sedan en u-sväng på andra sidan byn och kom in igen, vilket medförde att man mötte de löpare som var på väg i motsatt riktning.
Efter Zermatt gick det i stort sett bara uppför. Först kom en stigning på flera kilometer som var ganska dryg eftersom det inte gick att springa då det var för brant. Därefter kom ett med alpmått mätt ganska plant parti, men här var i stället underlaget tekniskt så det gick inte springa så värst snabbt ändå. Dessutom började luften bli tunn vilket märktes på orken.
Efter 39 kilometer kom så den sista branta stigningen upp till målet. Kände mig fortfarande fräsch och tänkte att det nog ändå inte skulle bli så farligt. Jag hade fel. Dessa 3 km tog mig närmare en timme och flera gånger stod jag helt still och hyperventilerade. En annan löpare stannade jämsides och när vi fick ögonkontakt brast vi båda två ut i ett gemensamt gapskratt över den eländiga situationen.
Väl uppe på platån där målet var beläget (2 600 m höjd) gick banan i en stor cirkel fram till målbågen. Jag tror inte jag tog ett enda löpsteg däruppe och jag blev till och med tvungen att stanna 300 meter från mål och djupandas innan jag kunde fortsätta. Kändes väldigt konstigt att stå där och titta på mållinjen utan att ha förmågan att ta sig dit.
Det var dock ett svagt nedförslut in i mål och efter att ha dragit i mig lite syre lyckades jag rulla över mållinjen med mina sista krafter. Väl där var medaljerna slut (!) men arrangören lovade att vi som blev utan skulle få en skickad med posten. Jag hoppas att de håller det löftet för det här var en kämpainsats där man verkligen gjort sig förtjänt av sin medalj.
På tal om medaljer så är det värt att notera är att det blev svenskt på prispallen. Erik Tengvall från Göteborg slutade trea i halvmarathonklassen på tiden 1.51. Totalt var vi tre svenskar som deltog och vi körde varsin distans: Erik Tengvall halvmarathon, jag marathon och en kille från Umeå ultra (45,6 km).
Jämförelsevis tycker jag arrangemanget var snäppet bättre i Davos/Swiss alpine än i Zermatt. Att medaljerna var slut var en dålig detalj i Zermatt. En annan, även om det kanske inte är någon jättegrej, var att intervjuer med favoriter och segrare vad jag hörde enbart gavs på tyska. Swiss alpine erbjuder också fler distanser och den ganska dyra tågbiljetten från flygplatsen till orten där loppet hålls ingår i Swiss alpines startavgift.
Sammanfattningsvis tycker jag att Zermatt marathon var ett bra men krävande lopp. Ska ni springa det, eller något annat lopp i alperna, rekommenderar jag er starkt att åka ned ett par dagar innan för att vänja er vid den tunna luften för det var enligt mig det största problemet.