Är detta ett bra löpsteg?

Ja, bara det momentet.

När man håller samma takt som metronomen så gör man ju det genom att synkronisera något moment i steget med metronomens ljud. Det måste ju vara samma moment hela tiden, för annars kommer ju frekvensen att gå upp och ned.

Det vanligaste är nog att man spontant håller takten på momentet när man sätter ned foten eller momentet mitt i frånskjutet, men om man behöver anstränga sig lite för att hålla takten så får man lätt ett spänt steg om man styr på de momenten, som bara ska vara så avspända som möjligt. Fördelen med att istället hålla takten på momentet när foten lämnar marken är att då uppmuntras man att öka takten genom att förkorta frånskjutet, vilket är precis det man vill åstadkomma med högre stegfrekvens. Stegfrekvensen är ju inget självändamål, utan bara ett sätt att minska frånskjutet, så att man använder mindre kraft och minskar belastningen (och landar i en bättre position).

Har provat att hålla takten på när foten lämnar marken och kändes bra. Just nu känns det som att både hålla fram höften _och_ luta framåt lagom mycket är svårt. Om man lutar framåt så blir det liksom att höften skjuts bakåt (?)..

Martin, som jag har skrivit ovan så är det omöjligt att påverka lutningen från fötterna när man springer i konstant fart. Det som händer om man ökar lutningen är att farten ökar, för att kraften riktas mer framåt, och det dröjer inte särskilt länge förrän man är uppe i sprintfart om man fortsätter med det. Du har helt rätt att den enda lutning man kan ändra är att böja sig framåt, och det är tyvärr vad många gör när de lyder rådet att öka lutningen.

De som tycker att det hjälper att tänka på lutningen använder antagligen den känslan för att ta kortare steg, dvs öka stegfrekvensen, och därmed bromsa mindre så att man får känslan att falla fram i varje steg.

En kul sak att experimentera med Martin. När du är ute nästa gång ta ett tillfälle och testa att överdriva armpendlingen. Och då på ett sätt att du säkerställer att händerna passerar något bakom en linje med höften.

För min egen del tycker jag att, precis som Klas nämnt i tråden, så fungerar ett fokus på lyftet snarare än isättning eller frånskjut klart bäst. (om man nu känner att man vill fokusera på något överhuvudtaget, men ibland vill man ju det). Detta kände jag inledningsvis gjorde påtagligast förändring och förbättring vid löpning i uppförsbacke.

Den andra delen är fokus på armarnas rörelse. känner jag att jag tappar tempo, takt eller ork så försöker jag fokusera på att röra armarna ordentligt. Armarna kan verkligen fungera som en gaspedal.

I takt med att jag fått bättre bålstabilitet och hittat rätt känsla så är dessa två nog de enda punkterna jag behöver fundera på när jag känner att jag börjar tappa (i båda punkterna ligger så klart takten inräknad). Men innan jag kom till den punkten så tyckte jag att det fungerade bäst att spänna skinkorna, lite överdrivet, jag såg det som ett sätt att träna inte bara hållning utan även bålen. Jag avskyr nämligen all annan form av träning. Körde jag en mil och fick fram höften ordentligt så kände jag träningsverk i hela magtrakten!

Jag tänkte ett varv till på det jag skrev ovan om att man inte kan påverka lutningen när man springer i konstant fart - det går ju faktiskt att öka lutningen en aning utan att öka farten om man samtidigt minskar frånskjutet. Nettokraften i frånskjutet är ju nästan helt riktad uppåt när man springer i konstant fart, men en liten del är riktad framåt för att kompensera för luftmotståndet. Hur stor den framåtriktade delen är beror ju dels på hur stor kraften är och dels på lutningen. Så om man ökar lutningen och samtidigt minskar frånskjutet i motsvarande grad, så kan den framåtriktade kraften hållas lika med luftmotståndet. Jag tycker det är enklare att fokusera på att minska frånskjutet, för lutningen reglerar man automatiskt och den är svår att känna och lätt att göra fel genom att böja sig. Det går inte heller att se lutningen i en vanlig videoanalys, för det finns inget väldefinierat moment att mäta i. Det man ser är kroppshållningen.