22 december 2013 kl 15:32
Andreas B: det är kanske lite orättvist att jämföra med en av de mest blod(dopnings)besudlade sporterna som finns: elitcykling.
Jag förstår att om man varit i den miljön att man lätt tänker sig att det är "normalt" inom övriga idrotter. Men vad jag förstått av f.d. tävlingscyklister så var cykelvärlden lite speciell.
De flesta snabblöparkarriärer är relativt korta och man bränner nog en del krut av att ligga på den nivån. Men med tanke på hur många som springer och de tester som görs så är jag inte speciellt orolig över att det var någon dopingvåg som gick under 80-talet. Jag tror helt enkelt inte det fanns en sådan samlad agenda eller kunskap, varken nationellt eller internationellt.
Inom cykelvärlden med lite mer prispengar, stall och en helt annan status och teknisk kringapparat och utveckling så är det mer ekonomiskt motiverat att hitta sätt att dopa sig - speciellt inför tourerna.
Inom löpningen så finns ju dokumenterade och snabba resultat (t ex milen under 30 min innan de afrikanska löparundren började dominera) ända så långt bak i tiden att doping inte ens var på tapeten. Detta utan vetenskapligt utformade träningsprogram och med liten draghjälp av annat än hård inhemsk konkurrens och ett sjujäkla panneben.
Första mannen under 30 min på 10km var finnen Taisto Mäki, 29:52.6, "redan" 1939. Finnarna dominerade helt världsrekorden på milen mellan 1912 och 1949 för övrigt; innan nästa - och mer kända - gigant tog över tronen: Emil Zatopek. Det var lite andra tider på ett sätt som kanske många har svårt att förlika sig med idag. Man hade det ganska påvert för det mesta och kanske hade man bara löpningen och för alla de som klarade sig fram till toppen föll många bort i skador eller nådde aldrig hela vägen fram.
Det finns såpass många löpare som är och nosar på världstider att jag har svårt att se att alla skulle ha vilja och medel att dopa sig till framgången. Sedan måste ju någon vara bäst och är man "överlägset bäst" så föds ju iallafall nuförtiden dopingtanken som en given misstanke.
I cykelvärlden så känns det som att "de flesta" stall var inne på att det var så man var "tvungen" att göra för att stallet och den individuella cyklisten skulle nå framgångar. Det är väldigt tråkigt att de flesta av de cykelidoler man haft har visat sig vara dopade. :(
