3 juni 2013 kl 19:19
Är så otroligt nöjd med årets mara. Det andra i ordningen för mig. Jag sprang förra året bland isbjörnar och stora flak med drivis på gatorna och årets spöregn vid målgång kändes som rena semestervärmen i jämförelse med 2012 års mandomsprov.
Då sprang jag på 4:15 och i år siktade jag högt så in i norden. 3:30 skulle jag fixa och det såg rätt bra ut när jag sprang halvmaror i 4:52-tempo i höstas. Det gick dock inte att hålla uppe den träningsmängd som jag hade planerat i vinter och någon gång i våras reviderade jag ner målsättningen till under 4 timmar. Vilket förstås var mer rimligt. Att kapa 45 minuter på tiden är nog ett väl högt satt mål.
Sen spökade knäet å det grövsta den sista månaden och jag blev mer och mer övertygad om att jag inte skulle kunna fullfölja. Jag hade i princip gett upp men gav mig tusan på att göra vad jag kunde för att klara av det så jag körde mina intervaller de sista veckorna och avslutade med total vilovecka och en redig iprenkur.
Sen åkte vi ner. Jag sov gott på hotellet, magen funkade som ett urverk och allt kändes bra. Och sedan bar det iväg. I sista startgrupp tyvärr.
Jag bestämde mig för att följa 3:45-ballongen men det var inte lönt. Jag var instängd i en kompakt hjord av 6:30-löpare och tog mig inte ut. Det var inte förrän vid milsträcket som jag kunde börja sträcka ut benen och verkligen ligga på den fart jag ville.
Sen tuffade det på och innan jag visste ordet av började jag komma in på sluttampen och hade inga som helst problem med vare sig knä, väggkänning, skavsår eller dåligt humör.
Slutttiden blev 3:54 med en rejält negativ split. Sprang andra halvan 5 minuter snabbare än första och spurtade med ett leende in på stadion. Och jag mådde hur bra som helst efteråt. Knöt upp skorna själv och lämnade över chippet, hämtade påsen med mina kläder och gick sedan omkring och snackade med folk. Förra året kunde jag inte ens gå och trodde att jag skulle dö av illamående.
Sen blev det ett par öl och en blodig köttbit på kvällen och allt kändes bara så jävla bra.
