2 juni 2008 kl 13:19
Eller är allt bara en dröm? Jag tycker att lördageftermiddagen försvann som i en dimma, tid och rum flöt ihop till en sorts fudge och sedan stod jag där i dammet på ÖIP med en tung medalj och en blodig strumpa...
Värmen - ja, den kändes men jag tror ändå att vi hade tur. Både fredagen och söndagen kändes som mer kvava dagar. Det var härligt att blöta kepsen, krama svampen och duscha ångtvättsdusch.
Första varvet flöt på ungefär som ett träningspass, fast lite mer knô... Efter 30 insåg jag att "shit, nu springer jag längre än jag någonsin gjort förut". benen började bli trötta och vid varje vätskestation krävdes en viljeansträngning att sätta igång löpningen efter att ha gått och druckit några meter. Men jag vågade inte fortsätta gå, var livrädd att aldrig komma igång igen!
Sportdrycken var ruskigt utspädd, frågan är hur mycket socker och mineral den egentligen gav? Energikakorna smakade Pekka, men saltgurkan - den gick inte av för hackor!
Jag tappade 3 min på andra varvet, missade mitt mål på 4:30 med några minuter men gick i mål på dryga 4:33 med ett stort leende på läpparna. Mina km-tider över loppet är kusigt jämna, vilket kanske betyder att jag borde ha kunnat springa snabbare i början. Det får bli nästa gång. Jag springer gärna igen!