Löpning • Kom igång • 83 inlägg • 8133 visningar •

Dina näras atityd.

H Mattisson
1923 • Sundbyberg
#1
•
29 juli 2012 - 11:11
Gilla
Ändrade mina vanor vid årsskiftet. Gick ner från 80-70kg den första tiden. Trevligt tyckte alla.
Började springa den 10e mars & är nu nästan uppe i 50mil.
Nu till saken...
Jag gav nästan upp i början då allt man fick höra från kolleger och vänner var att: Akta så att du inte skadar dig, du kan inte träna mer än ett par dar i veckan, spring inte för långt eller för fort, ät mer kolhydrater... bla bla bla
När jag hade ont (tränar något varje dag så jag har alltid ont någonstans) sa dom att nu måste du hålla upp ett tag...
jag bestämde mig för att göra precis tvärt om! Med strålande resultata (sprang nyss 5km på 24,14 utan att ta i).
Känner ni igen folks varningshysteri?
< < < 1 2 3 4 5 > > >
Christian Länk
1978 • Hofors
#21
•
30 juli 2012 kl 08:45
Gilla
Känner igen det där, folk som är extremt inaktiva själv har ofta glasklart för sig hur andra borde träna och leva sina liv. Känns ibland som om det är avundsjuka för att de inte har motivation eller vilja att komma igång. Många menar säkerligen väl och vill bara att man inte ska skada sig och det är väl i och för sig snällt.

Folk har undrat om "jag springer ifrån något" i mitt liv. Jag väljer ju hellre se det som om "jag springer mot något". Och det är bättre hälsa, livsstil, glädje, gemenskap och ork att vilja leka med min son hela hans uppväxt.

Kör hårt H-G och hoppas det håller för dig.
Micke Larsson
1971 • Norge
#22
•
30 juli 2012 kl 10:35
Gilla
Christian, vore det inte bättre att springa FÖR bättre hälsa :-)?

Men skämt åsido, jag tror att det finns två typer av ifrågasättande från omgivningen. Dels finns de latmaskar som nämnts, som helst ser att alla är lika inaktiva som dem, på samma sätt som att en del tjocka människor ser det som en personlig förolämning när andra försöker - och lyckas - gå ner i vikt.

Men sen tror jag också att det faktiskt kan handla om omsorg. Att omgivningen t ex uppmanar en att ta det lugnt efter en skada kan mycket väl vara av omtänksamhet. Jag skulle vilja gå ännu längre och påstå att de ibland har en poäng också, trots att råden kanske inte bottnar i någon kunskap alls.
HR
1972 • Stockholm
#23
•
30 juli 2012 kl 10:38
Gilla
Micke: huvudet på spikskon där.
Micke Larsson
1971 • Norge
#24
•
30 juli 2012 kl 10:48
Gilla
Aj :-)!
Mattias Hedlin
1970 • Fagersta
#25
•
30 juli 2012 kl 11:03
Gilla
Folk i min närhet brukar säga "Det kan bli en sjuka det där" för att i samma andetag påminna mig om den där grannen på 60-talet som bara sprang och sprang för att till slut förlora både jobb och familj. När de fick reda på att jag springer barfota ibland blev de ju helt övertygade om 'min sjuka'
I mitt fall är det ingen omsorg, det är bara dåligt samvete från försoffade potatisar.
Jimmy Nylund
1984 • Härnösand
#26
•
30 juli 2012 kl 11:26
Gilla
Jag fick höra senast igår att jag ska passa mig för att för tre år sedan så var det en kille här i stan som dog i plötslig hjärtdöd. Han var någon slags orienterings-semiproffs.

Klart jag lyssnar på de råd jag får.
Jag ska passa mig mycket noga för att ha med mig karta och kompass när jag springer...
Peter P
1965 • Kungsholmen
#27
•
30 juli 2012 kl 11:54
Gilla
Ni får byta umgänge :-)

Själv tycker jag det faktiskt är jobbigare med alla renlevnadsexperter som minsann vet hur jag skall äta och leva. Hur förkastligt det är med smörgås till frukost eller korv till lunch. Eller träningsexperter som minsann vet att jag tränar helt fel.
Anders H
1972 • Mariefred/Stallarholmen
#28
•
30 juli 2012 kl 12:08
Gilla
Min uppfattning är att det inte bara är latmaskar och inaktiva som påpekar att man ska vara hemskt försiktigt med hur mycket man tränar. Allt som oftast läser jag i mina tidningar och magasin (såväl träningsinriktade som världsliga) om råd för de som ska börja träna eller ska genomföra ett lopp, och det är nästan alltid så att man måste ha tränat i flera år för att ens tänka på ett marathon och för att springa en mil bör man ta det mjukt och försiktigt l ä n g e. Detta förekommer även i tidningar som Runners World. Medan det väldigt sällan skrivs om det som verkar vara joggforumdeltagarnas erfarenheter: "Kör på och lär känna din kropp."

Är de rädda för att bli stämda om folk skadar sig eller är det trygghetsnarkomanin som även nått fram till träningsvärlden?

Är det kanske min läsning det är fel på eller är det någon annan här som reagerat?
Magnus Åsenfors
1968 • Stenungsund
#29
•
30 juli 2012 kl 13:48
Gilla
...om.var och en skötte sitt när det kommer till ämnen som inte den enskilde påverkas av vad den andre gör....glöm inte att äta så du orkar träna, då mår du gott :-)
Kristina Liljedag
1965 • Vendelsö
#30
•
30 juli 2012 kl 23:28
Gilla
"När någon tycker jag lägger för mycket tid på min löpning brukar jag fråga dem hur många timmar de tittar på tv varje dag."

Gillade verkligen Mikaels replik! Den ska jag komma ihåg när min sambo tycker jag har "fått träning på huvet" :)
Blev ännu mer taggad att anmäla mig till Halvmaran ;)
Mikael C
1972 • Älvsjö
#31
•
31 juli 2012 kl 06:52
Gilla
Jag har fått måååånga kommentarer om 40-årskris :)

Eftersom det kanske är precis det det är så har jag valt att hålla med och då var det kanske inget kul längre så nu har det tystnat :)
Wanja Strid
1980 • Segeltorp
#32
•
31 juli 2012 kl 08:20
Gilla
Nu har jag bara skummat alla svaren lite snabbt men ofta är det de där som är väldigt negativa som kanske rör sig en timme på helgen (och då jävlar måste man ju svettas för att kompensera resten av veckan) som tenderar att skada sig. Mycket grundar sig också i svartsjuka, alla dessa olycksfåglar kanske i själva verket önskade att de hade din disciplin men det är ju betydligt mindre svettigt att trycka ner dig än att själv dra på sig träningskläder.

Nej, lyssna med ett halvt öra, om ens det, och kör på som din kropp säger att den trivs med! Marathon kommer gå super!

Jag väljer att knappt prata träning när jag är med folk jag inte tränar med för att slippa diskussioner. Fegt kanske, men praktiskt...
#33
•
31 juli 2012 kl 09:06
Detta inlägg har raderats
Torbjörn Malmborg
1973 • Bjärred
#34
•
31 juli 2012 kl 09:28
Gilla
Fantastisk. Undrar vad vi håller på med ;)
Peter Gröndahl
1978 • Stockholm
#35
•
31 juli 2012 kl 10:03
Gilla
Har aldrig stött på någon som är öppet negativ till min träning. I de kretsar jag rör mig i är träning någonting viktigt och ganska fint.
Gabriel Enning
1980 • Lidingö
#36
•
31 juli 2012 kl 10:09
Gilla
Obsessed is the word the lazy use to describe the dedicated.
Kajsa B
1987 • Göteborg
#37
•
31 juli 2012 kl 11:19
Gilla
Märker skillnad i attityd på de som är vana vid att träna ofta (främst föräldrar och pojkvän) och andra. De som inte tränar nämnvärt kommer med förslag om vila när jag skadat mig (och när jag rehabade ett ben som varit riktigt sönder). De som är vana vid träning kommer istället med rehab tips och förslag på alternativ träning.

Fick inflammation i båda hälsenorna för en månadsedan. När jag då sa att jag inte tror på vila (dock såklart vila från precis det som orsakade problemen) tittade de flesta konstigt på mig och förstod inte hur jag kunde resonera så...
Maria
1981 • Gävle
#38
•
31 juli 2012 kl 11:32
Gilla
@Kajsa precis min filosofi också helvila är sällan det bästa alternativet. Kroppen är gjord för att röra på sig inte för att sitta still i soffan.

Vad det gäller omgivnings attityd så behöver det inte vara fegt att undvika ämnet träning med folk som inte begriper det gäller som alltid att anpassa sig till situationen, för oavsett vad man har för specialintresse så är det tråkigt att prata med någon som inte är intresserad. Finns de som gillar virkning eller bilar lika mycket som jag gillar träning och inte har jag någon större lust att sitta i timmar och lyssna på utläggningar om sådana saker. Gäller att hitta gemensamma nämnare att prata om.
Anlin71
1971 • Vendelsö
#39
•
31 juli 2012 kl 23:40
Gilla
Hur hanterar man negativitet kring viktnedgång undrar jag? När man får höra att "det räcker nu", och "du ser urholkad ut i ansiktet..."
Jag har fortfarande ett BMI (inget bra mått, jag vet, men ändå) på 24,8 vilket betyder nästan övervikt Och jag går ner i vikt uppifrån och ner. Ansikte och axlar först med andra ord. Jag vill gärna gå ner ca 10 kg till, har sedan nästan ett år gått ner 28 kg med omläggning av kost och träning. Jag är 168 cm lång och väger ca 70 kg idag. Jag bantar inte... Jag antar att jag kommer gå ner till den vikt min kropp vill ha, med bra kost och mer träning, men att få höra att man är, ja, ful... och att "det är inte vackert"...

Det är ju tur att jag inte tycker det själv, och att jag verkligen gillar att träna, och dessutom inte tränar eller äter för nån annans skull. Men jag upplever mer och mer att jag måste försvara mig mot de som är vana att se mig som enormt mycket tyngre. Just i dagarna har jag dessutom fått höra det från några olika håll, så idag var jag lite sänkt en stund faktiskt.

Jag är ganksa stolt själv faktisk över vad jag åstadkommit, det kanske är därför jag lät mig själv bli lite lessen idag...

Min blogg för den som är intresserad: http://i-ur-och-skur.blogspot.se/
Micke Larsson
1971 • Norge
#40
•
1 augusti 2012 kl 00:05
Gilla
Som du själv konstaterar tyder ju inte BMI 24,8 precis på någon alarmerande anorexiarisk, så de som påstår att du inte borde gå ner mer trots att du själv vill det har ju bara fel. Lyckligtvis är det din åsikt som betyder något, så fortsätt att vara stolt över vad du åstadkommit, och över din sunda inställning till din vikt och viktnedgång. Vad mer kan du göra liksom?
< < < 1 2 3 4 5 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.