12 april 2008 kl 10:54
Ja, jag är ju ingen expert, bara självlärd när det gäller att gå ut för hårt. För mig brakde det ihop efter några veckor, jag hoppade in i ett av Szalkais program som pågått en tid och det höll inte länge innan jag fick avbryta ett långpass på Gamlia. Halta till bilen och ta mig hem. Vilade två veckor innan jag började behandla med en sådan där smärtstillande kräm. Gjorde det i tre veckor och vilade ytterligare tre veckor innan jag kunde ta korta turer upp till 5 km. Hann kanske med fem-sju sådana innan resan ner mot Sthlm. Var ganska nervös över hur knäna skulle hålla men det gjorde dem, värre var det med orken men det gick. Hade tur att redan vid 6 km börja snacka med en tjej som håll samma tempo och var mycket bättre tränad. Vid 18 km, efter Södermälarstrand (som kan vara jättedryg) var det en stor hjälp att ha någon att ta rygg på.
Men det var ju egentligen inte det du undrade... hur lång uppstarten bör vara är ju väldigt personligt. Här kommer några vanliga kommentarer; viktigast är att lyssna på din kropp, säger den ifrån har den förmodligen ett skäl till det (träningsvärk är en annan sak), öka sakta, håll ett lågt tempo för att undvika överträning och skador (testa kvalitétsträning men med måtta), tänk långsiktigt och sätt upp mål, pröva dig fram. Följ gärna ett program men anpassa och var flexibel när kroppen inte riktigt hänger med. Som sagt målet bör ju inte vara att ta i som f.n en gång och aldrig göra det igen. Det tar tid för ligament och annat att anpassa sig till ökad belastning, ta dig den tiden.
Så jag tycker att du ska ta det lungt (behandla dina onda knän med någon typ av smärtstillande kräm) vila tills du känner att det är smärtfritt att röra på benen och starta då om lungt. Som exempel så sprang jag på runt 5 min/km och hade lite småkänningar drog av på farten till 6-6,3 min/km och känningarna försvann. Jag har inte bråttom så det gör inget, jag vill springa Sthlm mara fler gånger även New York, Aten, Paris, London, Berlin... tanken är ju att det ska gå snabbare och snabbare men för nu är det invänjning (både fysiskt och mentalt) som gäller. Hoppas att du fick lite hjälp, du är inte ensam i din situation men den är inte slutgiltig. Ses i spåren!
