Löpning • Träning • 14 inlägg • 5308 visningar •

Vad motiverar er att springa långa distanser...?

titti svensson

1978 • tyresö

•

6 april 2008 - 16:39

Gilla

Jag har sprungit ett tag, men bara en mil som längst. Nu funderar jag på att anmäla mig till halvmaran i sthlm i höst, men är lite skrämd av att springa/träna så långt. Jag vet att många här springer betydligt längre än så, men vad tycker ni är fördelarna med att springa långt? Jag förstår de fysiska vinsterna, men vad får er att springa låååååångt? Kommer man in i det, eller är man i grund och botten en kort- eller långdistansare?

Janet S

1979 • Umeå

•

6 april 2008 kl 16:48

Gilla

Jag har aldrig sprungit tidigare, har rent ut sagt hatat det eftersom jag tog ut mig totalt och hade noll koll på vad jag höll på med. Använder nu en pulsklocka för att inte ta ut mig för mycket i början. Jag har anmält mig till mitt första lopp någonsin, halvmaran i Stockholm. Jag är helt övertygad om att det kommer gå bra eftersom jag nu märker att man faktiskt kommer in i det (och det trodde jag aaaaldrig att jag skulle säga) efter ett tag. När man har sprungit den där första milen kan det faktiskt vara behagligt. Dessutom är det kul med ett mål med träningen. Anmäl dig!

Linda P

1984 • Knästorp

•

6 april 2008 kl 17:05

Gilla

Har som längst sprungit 8km. Och det var i torsdags. Jag är äckligt motiverad till att utmana mig själv, tävla mot mig själv, bevisa för mig själv att JAG VILL, JAG SKA, JAG KAN. och varje gång jag springer tänker jag tillbaka på tiden då jag knappt kunde springa 100m till bussen. Det ger en otrolig pepp att tänja gränser.

Martin Agronius

1977 • Kiruna

•

6 april 2008 kl 17:09

Gilla

För mig så ligger motivationen på flera plan. Egentligen så är det hela ganska komplicerat om man ska analysera ordentligt, men jag ska försöka att komprimerat beskriva hur det är för mig.
Det började med Malcm X; I have a dream! Nja, okej han kanske inte har så mycket med saken att göra ändå. Men jag har länge velat springa en marathon. Så länge faktiskt att jag inte längre har en aning om varför eller när jag kom på den idén. Men tillslut valde jag att ta tag i saken, ja jag fyllde 30 men jag hävdar med en dåres envishet att det inte har med saken att göra. Tur för mig var att jag på något vis hamnade på www.marathon.se och hittade träningsprogram att följa. Jag behövde en spark i baken i början och nu är det underbart att ha en plan att följa. Först var det; jaha jag ska springa. Nu är det mer; yes idag får jag springa. Vilodagarna har nästan blivit jobbiga. En annan mycket viktig motivator för mig är de långsiktiga målen. Först halvmaran och nu hela. Utan plan och mål hade det blivit jättejobbigt för mig att sätta igång. Jag vet att jag har betalat för att springa och om det ska bli en trevlig upplevelse så är det bäst att träna. Nu när jag har kommit in i träningen känns det helt naturligt att ge sig ut på långa och korta pass, dessutom så står det ju i almanackan att det ska springas. Sen är det den sköna känslan efter passen, ibland sliten, ibland ömmande men alltid nöjd med mig själv. För att själva passen ska bli lite...roligare... så lyssnar jag på radio, musik eller en talbok. Har du en spännande talbok som du bara får lyssna på när du springer så kan du bli som Forrest Gump å bara fortsätta och fortsätta.

In short (för mig):
Mål (lång- och kortsiktiga)
Plan att nå dit
Ge mig själv förutsättningarna
Ut å spring
För dagbok för att följa upp

Gå till ditt lokala bibliotek och låna boken "Marathon; The ultimate training and racing guide" av Hal Higdon. Om du inte orkar läsa hela så är i alla fall de första kapitlen riktiga motivationshöjare.

Grober

1974 • Ludvika

•

6 april 2008 kl 17:21

Gilla

långpass springer jag för att kroppen ska känna att den klarar att tiden framför allt sen går det ju inte att komma ifrån att de är himla sköna man har blicken inte allt förlångt fram och försöker springa så lätt och snålt som möjligt och sen tänker man positiva tankar som att man blir lättare för varje steg och att det är ovanligt vackert och hur bra det känns och på slutet att man snart är hemma och ska duscha

titti svensson

1978 • tyresö

•

6 april 2008 kl 17:58

Gilla

Tack för alla fantastiskt motiverande inlägg. Nu är det halvmaran under 2 timmar som gäller :)

Karin L

1981 • Linköping

•

6 april 2008 kl 18:30 Redigerad 6 april 2008 kl 18:31

Gilla

Titti, för mig är långpassen de bästa passen (jag springer just nu som längst 2mil). För mig handlar det om inställning. Ett 5km pass kan man tvinga och lida sig igenom. Går det jobbigt kan man tänka: "Det är snart slut". Så kan iaf inte jag tänka om jag vet att jag har 17km kvar. Skulle jag då fokusera på att det är jobbigt så skulle jag nog snart sätta mig ned och gråta.

När jag ska ut på långpass så har jag sedan länge förberett mig på en lång härlig stund i skogen, att ge min kropp en rejäl genomkörare och min hjärna chans att slappna av och bara vara. För mig är även omgivningarna där jag springer viktiga, jag springer i skog som ger energi åt kroppen och lugn åt själen (låter lite pretantiöst kanske, men så är det).

Därför riktigt längtar jag till långpassen. Givetvis kan det bli jobbigt ändå, men då brukar jag slå av lite på farten (är det jobbigt så kan iaf inte jag hålla samma fart i två mil till) och koncentrera mig på andningen. Snart går det ju lättare igen. Tänk på hur duktig du är som springer så långt, hur bra du mår av det, hur starka dina ben är och hur vackert det är där du springer. Detta ger energi och tar bort fokus från att det är jobbigt.

Ett annat tips är att lyssna på radio/ljudbok och koncentrera dig på det. Du vill säkert lyssna vidare och höra hur det går, och då måste du även springa vidare!

Som sagt, jag tror att inställningen är det viktigaste, som Henry Ford sa:

"Whether you think that you can, or that you can´t, you are right."

Peter Axelsson

1967 • Borlänge

•

6 april 2008 kl 19:28

Gilla

Tror att man formar sig själv till långlöpare efter hand, om man tränar i den riktningen, med upprepade träningscykler innehållande långpass. Givetvis finns vissa människor som har mer eller mindre med anlag och fallenhet, men jag tror definitivt att det går att träna upp.

Fungerade absolut på mig ! Mina långpass inför min första mara låg på kring 15 -18 km 1 gång i veckan. Blev ingen topptid i maran direkt, men vilken kick att klara av det. Anmälde mig till efterkommande års mara veckan efter loppet ! >> Nya mål, ny plan, något längre långpass, lite båttre tid i maran,,, på den vägen är det.

Tycker absolut att du ska anmäla dig till loppet. Bara det, att ha ett fast mål kommer att innebära en morot för den fortsatta träningen.

Lycka Till !

SuperGunnar

1983 • Lund

•

6 april 2008 kl 22:51

Gilla

För mig är den största motivationen att det med ganska stor säkerhet tar ganska länge att bli en hyggligt duktig långdistanslöpare. Det är inget som blir gjort över en natt och det är heller inget som ENBART kan åstadkommas med talang, även om det såklart bidrar. Man måste träna helt enkelt! Man kommer inte undan om man fuskar med långpassen helt enkelt.
Det gör att mitt tålamod prövas och övas - jag vet att det tar tid, därför måste jag ge löpningen tid...mycket tid!

Dessutom motiveras jag av när människor i min omgivning drar efter andan när jag berättar vad jag gjort under helgen; "Jo först var det en kort runda om 8-10km på lördagen och sedan var det 28km långpanna på söndagen". Jag gillar när människor förebrående undrar om jag inte kan arbeta mig trött med ett vanligt jobb utan måste springa en massa mil varje vecka. Jag svarar ofta: "nej, mitt arbete gör mig pigg...så pigg att jag måste göra av med energin på något annat sätt, dumt va?"

Benny Ek-Williamsson

1975 • Göteborg

#10

•

6 april 2008 kl 23:07

Gilla

finns ett afrikanskt ordspråk som översatt typ lyder "tid och nogrannhet krävs för att fånga en apa i skogen". direkt egenöversättning ord för ord "sakta sakta fånga apa i skogen i svansen". Brukar tänka på det när det är jobbigt, för rätt som det är så infinner sig njutningen, men det tar tid och envishet!

Mårten Hemström

1969 • Sala

#11

•

7 april 2008 kl 07:08

Gilla

Lånpassen är de som motiverar mest, tycker jag! På påskdagen firade vi påsk, så då var jag med familjen, men det innebar att jag missade ett långpass. Det kändes lite som en sorg, för jag ville ju verkligen ut och springa, men det är lite för lång tid att vara borta från familjen en sådan dag. Nej, jag behöver ingen annan motivation än att det är en så härlig känsla att springa långt. Med GPS:en jag har, som visar karta, kan jag se efteråt var jag har sprungit och visa upp för familjen: "Kolla!" och visa hur min runda gick runt nästan hela Västerås. Och det känns i benen och i hela kroppen att man har gjort en riktig uttömning av energi. Och när pulsklockan visar att man har bränt 3300 kcal känns det också riktigt härligt!

Stefan Manning

1956 • PARTILLE

#12

•

7 april 2008 kl 08:53

Gilla

Jag vet att det här låter knäppt, men så är det för mig.
Men när jag är ute och springer långt, då är det faktiskt en av de få stunder i tillvaron då jag verkligen totalt kan koppla av. Jag glömmer allt vad vardag heter och njuter av löpningen. Jag kan ägna mig åt dagdrömmeri, som vad jag skulle kunna göra om jag hade friheten att göra precis vad jag ville. Det är enda gången jag befinner mig så nära den känslan att den blir nästan verklig. Och då njuter jag verkligen av dessa stunder. Om det skulle bli 10 km, 21, km 42 km eller längre. Whatever! När jag springer kan jag vara 500% självisk och bara rå om mig själv. Så även om jag är fysiskt trött efter en löpning så är jag mentalt utvilad.
Ytterligare en aspekt är att jag har alltid varit nyfiken på att ta reda på var min gräns går. Hur mycket fixar jag? Det har inget med löjliga ålderskriser att göra, som en del belackare försöker få det till, när de inte har något att komma med. Det är en ren nyfikenhet som driver mig.
En annan bidragande orsak är att jag har kommit underfund med att min kropp passar bättre till att springa länge och inte så fort istället för kort och snabbt. Uthållighet är min bag helt enkelt.

Lena M

1961 • Norrtälje

#13

•

7 april 2008 kl 19:32

Gilla

Jag ogillar starkt att springa långt (länge). I alla fall den första timmen till 90 minuterna. Sedan blir det som svårt att att ha vett att sluta. Inte för att det är roligt eller behagligt på något sätt då heller. Men likförbannat - väldigt svårt att sluta...

Traningsgladje.se

1981 • Stockholm

#14

•

8 april 2008 kl 18:55

Gilla

fördelen är att det inte är lika jobbigt. jo faktiskt. att springa ett millopp är superjobbigt - det är flås och pust och stön och mjölksyravarning på hög nivå. långa lopp springer jag långsammare. visst är det pust och stön här också, men inte på samma maxpulsaktiga sätt. :-)
http://traningsblog.blogspot.com

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.