6 april 2008 kl 18:30
Redigerad 6 april 2008 kl 18:31
Titti, för mig är långpassen de bästa passen (jag springer just nu som längst 2mil). För mig handlar det om inställning. Ett 5km pass kan man tvinga och lida sig igenom. Går det jobbigt kan man tänka: "Det är snart slut". Så kan iaf inte jag tänka om jag vet att jag har 17km kvar. Skulle jag då fokusera på att det är jobbigt så skulle jag nog snart sätta mig ned och gråta.
När jag ska ut på långpass så har jag sedan länge förberett mig på en lång härlig stund i skogen, att ge min kropp en rejäl genomkörare och min hjärna chans att slappna av och bara vara. För mig är även omgivningarna där jag springer viktiga, jag springer i skog som ger energi åt kroppen och lugn åt själen (låter lite pretantiöst kanske, men så är det).
Därför riktigt längtar jag till långpassen. Givetvis kan det bli jobbigt ändå, men då brukar jag slå av lite på farten (är det jobbigt så kan iaf inte jag hålla samma fart i två mil till) och koncentrera mig på andningen. Snart går det ju lättare igen. Tänk på hur duktig du är som springer så långt, hur bra du mår av det, hur starka dina ben är och hur vackert det är där du springer. Detta ger energi och tar bort fokus från att det är jobbigt.
Ett annat tips är att lyssna på radio/ljudbok och koncentrera dig på det. Du vill säkert lyssna vidare och höra hur det går, och då måste du även springa vidare!
Som sagt, jag tror att inställningen är det viktigaste, som Henry Ford sa:
"Whether you think that you can, or that you can´t, you are right."