Löpning • Träning • 14 inlägg • 3641 visningar •

Vad inspirerar/motiverar dig?

Susanne Olofson
1969 • Skattkärr
#1
•
2 augusti 2011 - 18:03
Gilla
Jag blir motiverad och inspirerad av folk som egentligen inte kan, men gör ändå! Såg en kille med trolig CP (hemipares) i spåret förra veckan - gav sig ut på en jogg trots att ena benet var tunt och förtvinat och dessutom hade han en kontraktur i knät. Det gjorde att jag tog en runda till, fast jag egentligen hade tänkt lägga av .
På jobbet (som ortopedingenjör) påminns jag hela tiden om hur glad jag ska vara som har en kropp som faktiskt KAN ta mig ut i joggingspåret. Det brukar jag tänka på när inspirationen tryter. :-)
Senad Suhonjic
1984 • Fagersta
#2
•
2 augusti 2011 kl 19:22
Gilla
Jag skulle kunna säga att det är de stora stjärnorna och eliten som står för inspirationen. Det är det dock inte. Min inspiration kommer ifrån de människor jag har närmast mig. Mina svettbrödrar och systrar. För mig är dem den yttersta eliten. Dem är också min största motivationskälla. För utan deras stöd och pepp hade jag inte kommit en endaste meter.

Mvh/ Senad
http://varghjarta.bloggplatsen.se
Micke Larsson
1971 • Norge
#3
•
2 augusti 2011 kl 19:24
Gilla
Det finns onekligen människor som tvingas kämpa lite mer än oss andra: http://www.mikael-unlimited.se/ t ex. Kan han köra bil, driva företag, spela pingis, ta hand om sina barn och tusen grejer till - utan armar och ben - så ska väl jag kunna jogga en mil eller två.
Henrik Henrik
1984 • Lerum
#4
•
2 augusti 2011 kl 20:56
Gilla
Min motivation kommer från känslan jag får efter ett träningspass. Att komma hem efter ett långpass i regn och tänka "fy fan va gött det va" med endorfinerna sprudlande i kroppen. Så länge jag känner så och tycker det är roligt kommer jag köra på. Sen får man inte glömma att kroppen faktiskt behöver motioneras och aktiveras för att må bra.
Jenny Viklund
1983 • Örebro
#5
•
2 augusti 2011 kl 23:13 Redigerad 2 augusti 2011 kl 23:13
Gilla
*dubbelpost*
Jenny Viklund
1983 • Örebro
#6
•
2 augusti 2011 kl 23:13
Gilla
Min motivation och inspiration till löpningen kommer främst från känslan av att spränga gränser. Jag var den som ALLTID skolkade från idrotten i skolan och har i vuxen ålder - fram tills förra året - aldrig gått ett steg i onödan. Var kraftigt överviktig och fysiskt i extremt dåligt skick. Att jag lyckats få bort drygt 36 kg och numer kan springa två mil är liksom en motivation och inspiration i sig.

Jag drivs av viljan att vilja investera i mig själv, att ta hand om och förvalta den här fantastiska kroppen jag har. Visst får jag motivation och inspiration av andra också, men mest kommer det från mig själv. Egoistiskt och alldeles underbart! :D
Stefan Manning
1956 • PARTILLE
#7
•
3 augusti 2011 kl 10:54
Gilla
Som berörts förut i tråden, kommer min inspiration från människor som kämpar, överträffar sig själva och når de mål som de förutsatt sig att göra.
Att få läsa trådar som Hurra! Jag har sprungit 2,5 km eller 10 km är minst lika roligt och inspirerande som att följa MImi Andersson som springer Badwater Ultra fram och tillbaka. Ni som inte vågar skriva sådant bara för att det finns andra som snackar ultror eller marathon. Ni är inte ett dugg sämre - Ni är minst lika bra. Det har inget med distans eller tid att göra. Skriv! Så att jag får mer inspiration! :-)
Då inser man hur privilegierad man är som kan få springa :-)
Susanne Olofson
1969 • Skattkärr
#8
•
3 augusti 2011 kl 12:39
Gilla
@Jenny - jag var också den som avskydde gympan (men för ordentlig för att skolka ...) Brukar ibland tänka att min gamla gympalärare skulle se mig nu!!
Håller också med inläggen om att göra det för att man mår bra av det!
Kajsa B
1987 • Göteborg
#9
•
3 augusti 2011 kl 13:14
Gilla
springer för att jag mår bra av det. det montona rörelsemönstret, frisk luft och såklart endorfinerna efteråt. utan det blir jag grinig och dan, förslappad och lat.
och jag motiveras av mitt nya jag, från att ha varit den klumpiga överviktiga tjejen till där jag är idag. med en väg genom ätstörningar så var dte när jag började springa som jag även blev vän med min kropp. att den klarar det den gör idag gör mig mer ödmjuk för den, och gör att jag behandlar den med mer respekt. så enkelt sagt. jag motiverar mig med vetskapen om att jag mår betydligt bättre både fysiskt och psykiskt när jag springer regelbundet än när jag inte gör det.
Micael Hellberg
1982 • Uppsala
#10
•
3 augusti 2011 kl 13:53
Gilla
Jag mår bra av att kämpa mot mina mål. Om jag inte har något mål så har jag sällan motivationen att göra det. Och detta gäller det mesta jag tar mig för. Finns inget mål, så skapar jag ett själv. Ofta är det mer motiverande för mig att sätta upp mål som ligger på gränsen till min kapacitet. Blir enormt glad om jag skulle nå målet, och även om jag inte når målet så kommer det ändå vara ett resultat att vara nöjd över.
#11
•
3 augusti 2011 kl 15:00
Detta inlägg har raderats
Martin Gustavsson
1980 • Norrköping
#12
•
3 augusti 2011 kl 16:36
Gilla
Just nu räcker det som inspiration att känna/se vad som händer med kroppen när passen börjar staplas på hög och jag fått mer kontinuitet i träningen än jag haft på 15 år.
Behöver jag fylla på så är det bara att läsa någon liten historia här om vad personer utför för sin egen skull och på sina egna villkor, kul att läsa hur någon känner sig när de bockat av ett av sina mål.
Själv håller jag på att avveckla Jantelagen för min egen skull, första halvmaran är nyss avklarad och i princip inga kläder i garderoben sitter riktigt som de borde längre :)
Dorotea
1983 • Spånga
#13
•
3 augusti 2011 kl 18:15 Redigerad 3 augusti 2011 kl 18:16
Gilla
Jag drivs av vetskapen av vad kroppen faktiskt är kapabel till. Kroppen är vårt tempel men vi kommer inte att kunna behålla det för evigt. Slå mina egna rekord och få endorfinerna att rusa är också en drivkraft.

Min blog http://guldkit.net/
#14
•
3 augusti 2011 kl 18:52
Detta inlägg har raderats
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.