Löpning • Träning • 20 inlägg • 3784 visningar •

När man inte kan sätta fingret på felet.

Jenny Viklund
1983 • Örebro
#1
•
4 mars 2011 - 20:20 (Redigerad 4 mars 2011 - 20:21)
Gilla
Det här inlägget kanske inte utmynnar i nåt, kanske gör det det. Kanske borde det ha legat under skador och rehab, eller kost och näring, eller övrigt, eller eller. :P Anyhow...

Jag har under lång tid varit väldigt stressad, till allra största del på grund av jobbet. Redan i mitten av januari började det synas tecken på att jag var på väg in i den berömda väggen och för några veckor sedan fick jag lov att inse att läget var ohållbart. Jag sover inte (antalet gånger i år som jag sovit mer än 5-6 timmar i sträck är få, oftast är det 3-4 timmar per natt), får ångestattacker ett par gånger dagligen, tryck över bröstet, magen strejkar, har humörsvängningar som inte är likt mig, inget korttidsminne, ingen koncentrationsförmåga och massor mer.

Fick kontakt med företagshälsovården direkt jag flaggade detta till min chef och de bedömde att åtgärder måste vidtas och vi har påbörjat det jobbet. Jag har fått avlastning och har sänkt ribban för vad jag behöver åstadkomma på jobbet, men det är mycket jobb kvar där.

Parallellt med detta så har jag ju, som vissa av er kanske känner till, en pågående viktminskning. Redan under januari när jag började känna att livet var tungt så höjde jag mitt energiintag något för att göra den delen mindre ansträngande. Fortsatte dock att träna och februari var en riktigt bra träningsmånad. Började dock känna mig lite sliten under andra halvan av månaden och bestämde mig därför för att den vecka vi nu är i skulle vara en återhämtningsvecka. Jag har haft såna lite då och då med god effekt, får lite studs i benen och ny kraft.

Jag har gått två långsamma promenader och kört ett väldigt, väldigt lugnt yogapass på hela veckan vilket är väldigt lite för att vara jag (ni kan se själva i min träningsdagbok hur det brukar se ut). Grejen är att hela min kropp gör ONT.

Jag började som sagt märka av det redan för några veckor sen, men avskrev det som att jag var lite träningssliten. Sen tänkte jag förra veckan att det kanske var pga sömnbristen och stressen, sånt kan ju orsaka nästan vilka symtom som helst. Men det känns inte så och det är därför jag säger att jag inte kan sätta fingret på fel det. Fast jag kanske kan det, kanske är det stressen och sömnbristen?

Hur som helst.

För att stolpa upp det lite mer känns det så här:

* Smärta även när jag är still, t.ex. när jag ligger i sängen.
* Det gör ont framförallt runt muskelfästen och i leder, men även stora muskler som i t.ex. låren gör konstant ont.
* De muskler som gör ont känns som att de aldrig slappnar av. Jag får kramp i musklerna och jag har typ aldrig fått kramp förr.
* Jag är oerhört stel och då jag dels är lite allmänt överrörlig men också yogini sen flera år är jag normalt sett inte stel.
* Kroppen är orkeslös, det gör fysiskt ont att röra på mig, framförallt när jag är trött.

Detta har gjort att jag idag skickat en förfrågan till min chef att även få träffa en läkare via företagshälsovården (första personen jag träffade var en beteendevetare (för övrigt en av de mest kompetenta människor jag någonsin träffat) som bedömde mitt liv som helhet).

Varför jag skriver det här är för att jag griper efter halmstrån och hoppas att få lite feedback, en idé på något som man kanske kan prova och/eller en idé på hur jag ska tackla träningen när jag mår så här.

Kan för övrigt nämna att jag höjt mitt energiintag ytterligare för att minska stressen på kroppen och ligger nu på en nivå som gör att jag ska stå still i vikt.

Alla tankar är välkomna!

//Jenny
Johan K
1974 • ÖREBRO
#2
•
4 mars 2011 kl 20:30
Gilla
Jag skulle definitivt kolla upp mer, be om hjälp på vårdcentralen och se om de kan ge en remiss någonstans innan jag satte igång med träning överhuvudtaget. Och försöka sova bättre - jag har själv grymma problem med sömnen och vet hur illa det påverkar det allmänna tillståndet. Att träna när kroppen känns orkeslös verkar inte rimligt. Mina 2 spänn. Hoppas det ger med sig!
Fredrik Lundkvist
1971 • Stockholm
#3
•
4 mars 2011 kl 21:41
Gilla
Du skall definitivt söka en läkare - antingen via företagshälsovården eller vårdcentral. Dels kan du behöva vård om det är så att du håller på att utveckla en utmattningsdepression. Det är ett tillstånd man skall hantera med stor respekt - och de är svårare att bryta desto längre de hinner utvecklas.

Dels finns det en rad andra sjukdomar/tillstånd som kan se ut som de symtom du beskriver; vitamin B12-brist, depression, vissa neurologiska sjukdomar, ångestsyndrom etc

Det är viktigt att du får rätt diagnos - och sedan rätt/bra behandling.
Thomas Strömquist
1969 • Stockholm
#4
•
4 mars 2011 kl 21:56
Gilla
Hej Jenny, jag är ett av dina tysta fans (till nu), tycker din resa är helt fantastisk och att jag inte fixar mina egna viktmål känns mer futtigt, men jag försöker...

Jag *tror* att det är, som du är inne på själv, att det är stress som ställer till det och du har kanske nått en träningsplatå samtidigt? Hursomhelst så kan det väl vara läge för en andningspaus? Att vila från träningen lite betyder inte att man måste falla tillbaka tilll gamla (o)vanor och kasta sig nerför "the slippery slope". När jag var skadad började jag gå till och från jobbet (7 km) och såg det som träning, nu när jag kan springa tycker jag det är menlöst att gå, _men det höll mig igång_!.

Inga vettiga råd bara tankar... Hoppas att det vänder!
Rebecca S
1983 • Grythyttan
#5
•
5 mars 2011 kl 00:26
Gilla
Hej Jenny,
det du går igenom känner jag igen mig i. För flera år sedan gick jag in i väggen, försökte ta mig tillbaka men det hela gick för snabbt så jag hamnade i en depression. Båda kriserna tillsammans resulterade inte enbart i att jag mådde fruktansvärt dåligt (stark underdrift) utan också att smärtan blev fysisk. Knopp och kropp hör ju ihop. För min del blev smärtan så pass påtaglig att jag inte kunde bli rörd av andra personer, kunde inte heller gå någon längre bit än till/från bussen eller annan nödvändig sträcka.
Jag hoppas verkligen att du inte låter det gå så långt som jag gjorde, det är inte värt det. Få hjälp snarast. Som du redan har fått tips om här ovan, och som du själv tänker på, gå till läkaren. (Var envis, många läkare tycker det låter för "luddigt" för att tas på allvar. Man får ett recept på smärtstillande och sen är man "botad"). I bästa fall kan det vara en ren överansträngning, eller stressen som blivit för mkt.. i värsta fall kan situationen ha utlöst Fibromyalgi eller ngt ännu värre som man får dras med livet ut. Så se till att du får en remiss till sjukgymnast som kan hjälpa dig! Men kom ihåg att det är du som sätter gränserna, smärta är inget att förneka. Vart den än sitter. Själv har jag dragits med detta i ca 4 år, vilket är aaalldeles för länge.

Hoppas jag mitt inlägg var till ngn hjälp.
Lycka till. /Becca
Jenny Viklund
1983 • Örebro
#6
•
5 mars 2011 kl 08:44
Gilla
Tack alla för era svar. :)

Det känns som att vägen att gå är att be att få en läkarundersökning. Hoppas jag kan få det via ftg-hälsovården, vore så skönt att de får behålla helhetsbilden istället för att dra in nån från vårdcentralen.

Tills dess så lägger jag nog löpningen lite på hyllan och fokuserar på att vara ute, få frisk luft och sol, kanske mjukar upp och hjälper kroppen slappna av lite på yogamattan. Ingen tidtagning, inga kilometertider, inget räknande av någonting. Och så fortsätter jag att äta mycket så kroppen slipper vara på kaloriunderskott. Då ska jag nog klara mig genom helgen iaf. :)

//Jenny
Christer Matsson
1968 • Kristianstad
#7
•
6 mars 2011 kl 12:54
Gilla
Hej J!
Det låter mkt jobbigt och det är bra att du börjat söka hjälp, för det är utomstående hjälp som du behöver tror jag.
Det verkar som om du har god insikt i dig själv och dina symptom, förstår att du ska ta det lugnt och lyssna på kroppen.
Jag är inte expert på något sätt men alla har vi ju våra teorier på hur man ska må bra och trivas med livet. Ingen annan än du vet ju hur du mår och vad som känns rätt för dig.
Jag tror att du är på rätt väg när det gäller att ta en liten soft vecka med träningen och bara njuta. Fast jag tror att det är viktigaste är att få själen att ta det lugnt. Det låter som det är den som behöver tas omhand i första hand. Kan mycket väl vara jobbet som stör livet så att säga. Bra att din arbetsgivare lyssnar på dig och att ni börjat arbetet där.
Så fort du känner för att träna tror jag att du kan göra det om det är det du vill och kan. Yogan är nog bra också för att ta hand om dig själv. Har själv aldrig provat "på riktigt" men det kan nog vara en bra "grej".
Din viktminskning tror jag är bara bra i det här fallet och får du bara i dig näring och vitaminer i tillräcklig dos så är det nog ingen fara men lyssna på kroppen.
Nr 1 är att du ALLTID ska må bra, att du känner att du är en bra person, du är duktig i det du gör, att du känner att livet är fint och att du har det "mysigt". Du har ju gjort en fantastisk resa och uppnått väldigt mycket. Njut av det, sätt dig i solen och lyssna på musik och kela med katten, läs en bok och drick något gott, kolla på tv och smaska på lite gott, umgås om det är det du vill, var ensam om du vill det. Vill du - och kan du - träna så gör det, med eller utan tidtagning bara det känns bra och du njuter av vad du gör.
Du efterfrågade lite konkreta tips och förutom ovanstående "flum" så har jag väl en tips om du kanske skulle kunna prova: massage.
Jag menar inte någon hård massage eftersom du har ont i kroppen utan avslappnande och lugn massage. Det jag har provat en gång i en "light-variant" är taktil massage. Har för mig att det heter så och jag skrev "light-variant" eftersom det i detta fall innebar en hårdare variant! Taktil massage är nämligen otroligt lös och nästan bara berörande och trots detta otroligt kraftfull. Har du en bra massör/massös så tror jag att du kan få hjälp där. Ett lite konkretare tips mitt bland alla mina funderingar.
Glöm aldrig att det är Du som är viktigast i Ditt liv. :)
Linda Eriksson
1978 • Skara
#8
•
6 mars 2011 kl 13:55
Gilla
Känner du även omotivation, irritation och nedstämdhet samt har nära till gråt skulle jag rekommendera dig att kolla upp det. Jag gick själv in i väggen för några år sedan och jag känner igen mig i din beskrivning. Har även haft känning nu under våren, men har själv försökt att stoppa upp stress-flödet. Lycka till!
Jenny Viklund
1983 • Örebro
#9
•
6 mars 2011 kl 14:30
Gilla
Crille68: Taktil massage är ju en fantastisk idé! Vanlig massage har jag nästan alltid upplevt som för hård, men jag har funderat på att ändå prova för att se vad det kan ge. Där fick jag dock det perfekta alternativet. Tack!

Och du har helt rätt i allt annat du skriver också. Jag märker jättetydligt att när jag inte jobbar så sticker energin upp direkt, har inte varit några som helst problem att vara ute och röra på mig igår och idag. Men när jag jobbat ligger jag mest som en blöt trasa och kroppen orkar ingenting.

Linda: Check, check, check och check. Irritationen har jag börjat märka av nu senaste dagarna, det är inte likt mig att snäsa åt folk men nu har jag börjat med det. Brist på motivation, nedstämdhet och nära till gråt har jag levt med i kanske en månad nu, det var stora varningstecken även för mig.

Hur går det för dig att minska på stressen? Känner du att du har kontroll?
Linda Eriksson
1978 • Skara
#10
•
7 mars 2011 kl 10:01
Gilla
Jag har fått lära mig att säga nej till saker/uppgifter emellanåt, oavsett vad andra tycker. Det kan tex handla om att inte planera möten för tätt i tid eller med för långa avstånd (så man tvingas flänga). Funkar nog olika beroende på vad man gör. Sen är det bra att komma ihåg att allt inte hänger på dig och din insats. Vad är det värsta som kan hända om du skjuter upp någonting till imorgon? Kommer någon dö? Möjligtvis om du är läkare =)
Kanske gå ner lite i tid? Bättre det, än att bli helt sjukskriven under lång tid... Jag var ledig i e.m/vecka i Januari o februari för att kunna träna mer. Det var helt fantastiskt.
Se träning som en chans till återhämtning/avkoppling. Där har iaf jag chans att tänka på annat en stund. Ibland om det är körigt på jobbet, så bryter jag bara, tar lång-lunch och ger mig ut och joggar. Jobbar dubbelt så effektiv när jag återvänder ett par timmar senare. När jag var sjukskriven sist, så ordinerade läkaren faktiskt träning för att jag skulle komma tillbaka =) Lycka till!
Jenny Viklund
1983 • Örebro
#11
•
10 mars 2011 kl 20:33
Gilla
Blev idag halvtidssjukskriven månaden ut av läkare på vårdcentralen. Jag ska göra en ordentlig utredning via företagshälsan den 31:a mars, de hade tyvärr inga tider före det. Känns väldigt, väldigt skönt.

Vi har en bra plan på jobbet för hur jag ska lära mig att ställa rimliga krav på mig själv och helt enkelt göra lagom mycket. Känner redan nu att det är bra och ger viss effekt, men pga min extrema orkeslöshet kändes sjukskrivning ofrånkomligt; på något sätt måste jag ladda mina mentala batterier och få sova ordentligt. Jag skriver lite dagbok och jag kan inte finna mer än 2-3 nätter i år som jag sovit riktigt, riktigt bra. Sånt sätter spår.

Har lagt viktminskningen på is, enda målet under mars är att inte gå upp. Vikten står, enligt plan, still och stadigt under 75 kg, vilket känns skönt. Maten har varit ett krig nästan hela året och jag hoppas innerligt att det lättar när mina stresshormoner förhoppningsvis börjar återgå till normala nivåer.

Har lyckats hålla i träningen dock och det kommer också sjukskrivningen kunna hjälpa till med; jag kommer ha mer tid att vara ute i lugnt tempo, i solen, bara lyssna på fåglarna. Lägre intensitet + mer tid = återhämtad Jenny.

Just nu känns livet rätt okej. Jag ser ljuset i slutet av tunneln!
janbanan
1976 • stockholm
#12
•
10 mars 2011 kl 21:35
Gilla
Kanske du måste titta djupt inom dig själv...inåt alltså och se med vika avsikter du lever ditt liv...vem du är och vem du vill vara och varför....tror inte din "stress" har varken med din träning eller jobb att göra utan att du är vilsen emtionellt...o vem fan är inte det om man tänker efter....
Jenny Viklund
1983 • Örebro
#13
•
10 mars 2011 kl 22:12
Gilla
janbanan; Jag tror ärligt talat att hur jag mår nu inte har ett dugg att göra med att jag är vilsen emotionellt. Jag vet hur det känns, jag har gjort den resan förr (med flera års terapi) och det här är inte det. Jag har tänkt tanken, men avfärdat teorin.

Jag är mer "grundad" i min känsla och tro om vem jag är, varför jag lever mitt liv och vem jag vill vara än de flesta vill jag - kanske inte så - ödmjukt påstå. Jag var tvungen att ta reda på det för att överleva ett mycket svårt trauma för ett antal år sedan.
Christer Matsson
1968 • Kristianstad
#14
•
10 mars 2011 kl 23:40
Gilla
Härligt att höra att du är på väg mot att få bättre förutsättningar för att börja må bättre.
Personligen tror jag att det har till stor del med ditt jobb att göra och dina krav på dig själv...hmmm...jag har ju inte en aning e g e n t l i g e n men av det jag läst i tråden och det lilla jag läst i din blogg så känns det så. Perfekt att du har en så bra arbetsgivare som lyssnar på dig och att du fått halvtidssjukskrivning. Jag tror att det kan vara mkt bra att ha kontakten kvar med jobbet om man orkar men få mer tid över till att sköta om sig själv och sin hälsa. Superbra!
Det där med sömn är viktigt och jag har "tyvärr" inga problem där...sover lite för mkt och är alldeles för seg på mornarna...men nu var det dig det gällde. ;) Försök göra allt "rätt" - lugnt svalt sovrum utan störningar och fritt från saker som kan störa den inre friden. Men sedan är det inte hela världen - säger jag... :) - att inte sova. Du vilar ju i alla fall och det ger kraft till kroppen och du kanske lyckas sova även om du inte märker det så att säga. Finns nog mkt att läsa om hur man ska göra för att sova bra. Försök sådant innan du besöker apoteket - tycker jag...men det finns bra piller sägs det.
Försök laga nyttig mat som gör dig glad nu när du har mer tid. Hmmm...har ju ingen aning om hur du äter idag. Nåväl, det kan göra att du så väl mår bättre fysiskt som psykiskt men att även plånboken blir lyckligare.
Nej, nu ska jag sluta svamla, för den här gången. :D
Linda Eriksson
1978 • Skara
#15
•
12 mars 2011 kl 22:06
Gilla
Gott att höra!
Linda Forslund
1973 • Bromma
#16
•
12 mars 2011 kl 22:14
Gilla
Se till att få en ordentlig utredning från början, så att det inte blir halvmesyrer och att du sen tror att du är bra, och börjar ta ut dig för mycket för tidigt. Det gjorde jag, och har fortfarande kännbara sviter 9 år senare. Allt från huvud till kropp. Var uppmärksam på konstiga och av många sedda som knasiga diagnoser som fibromyalgi, som absolut kan vara något som man kan drabbas av när man är en "duktig och bra" tjej.
Jenny Viklund
1983 • Örebro
#17
•
13 mars 2011 kl 19:14
Gilla
Crille68: Tack. :)

Linda: Det ska absolut göras ordentligt, något annat alternativ finns inte! :)
Jenny Viklund
1983 • Örebro
#18
•
14 mars 2011 kl 21:14 Redigerad 14 mars 2011 kl 21:16
Gilla
Fick idag svar på de prover som togs i torsdags och allt var normalt. :) Fanns ju funderingar runt t.ex. B-vitamin, men alla värden var riktigt bra så där finns det inget att oroa sig för. Det känns skönt! 15 månader på kaloriunderskott kan ju ställa till med en del, men jag har tydligen skött mig bra!
Daniel Severinsson
1983 • Halmstad
#19
•
15 mars 2011 kl 08:45
Gilla
Har följt tråden och vill bara säga att när du kommer över stressen så kommer viktnedgången automatiskt. Stresshormoner över lång tid ser till att kroppen lagrar energin du äter.
Skönt att se att det går åt rätt håll :)
Jenny Viklund
1983 • Örebro
#20
•
15 mars 2011 kl 17:34
Gilla
Daniel; Jag äter nu för att stå still i vikt, för som du säger så gör stress att saker som viktnedgång kanske inte riktigt går enligt plan. Vikten står still enligt plan, kroppen verkar reagera normalt, så jag hoppas att relativt enkelt kunna komma igång sen genom att dra ner lite på maten. Eller så kanske jag drar upp träningen lite, våren är ju i antågande! :D Men först ska den här problematiken lösas och den ska lösas ordentligt.
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.