4 augusti 2010 kl 20:08
Mycket tänkvärt.
Jag kan få dylika tankar om andras idrottande och framgång, eller inom travsporten som jag är aktiv i.
Det är så många timmars träning och hårt arbete, och under några få minuter eller i bästa fall dagar står atleten i rampljuset. Sen släcks arenan ner och det blir vardag. Det ögonblicket finns inte kvar längre och hyllningarna har passerat och går vidare till nästa atlet, och nästa..
Kanke är det därför det är så viktigt att intala sig att man gör det för sin egen skull för att inte besvikelsen ska bli för stor när lamporna slocknar?
