30 september 2010 kl 12:40
Här är en till som vill skriva av sig:
Efter att ha följt RWs 2:15-program hela sommaren var siktet inställt på en rejäl förbättring av förra årets 2:36.
På måndagkvällen före loppet rensade jag kylen på helgens rester och fick tydligen i mig något olämpligt för på tisdag morgon var magen i olag och vid lunch fick jag 39 grader feber. Men på onsdag var jag som vanligt igen. Lite extra vila före loppet skadar säkert inte, ingen fara för LL. Ett kort joggpass fredag morgon kändes helt ok i kroppen.
Tävlingsdagen inleddes med bilfärd från Södertälje ut till Ropsten. Vid avfarten mot Norrtull insåg jag att det var fler bilister med samma plan. Bilen sniglade sig fram och klockan skenade. Klockan är 11:30 när jag når Norrtull och inser att starttiden 12:40 är i fara. I panik hittare jag en ledig och gratis(!) P-plats och börjar jogga mot t-banan. 12:15 kommer jag till Lidingö med pulsen i 120 på bussen och sprintar till nummerlappsutdelningen. Joggar sedan kryssande till Koltorp och hinner lagom pusta ut ett par minuter i startledet.
Direkt när starten går rusar pulsen upp över 90% (av mitt max 184) och ligger kvar. Jag håller mitt mål 4:30-tempo vilket normalt inte borde ge mer än 85% puls. Men det är väl tävlingsnerverna som drar på adrenalinet. Efter 5 km är jag uppe i 94% och kroppen vill inte öka tempot i de lättsprugna utförslöporna.
Efter 8 km i 95% puls (175) får jag känning av bröstsmärtor och bestämmer mig för att slå av på takten. Jag går några steg och känner mig plötsligt yr. Lingonriset lockar. Silvermedaljtiden flyger iväg.
Resten av loppet (och dagen) är negativa tankar och trötthet. Jag joggar en del sträckor men måste hela tiden avbryta och gå. Kroppen svarar aldrig, bara med hjärtklappning. Funderar på att bryta vid 20 men jag är ju inte döende, joggar/går i mål till slut på 2:46. Min Garmin lägger av vid målet, det fullbordar liksom misslyckandet. Överväger allvarligt att aldrig mer anmäla mig till ett lopp.
Men egentligen ska jag vara glad att inget värre hände och att jag fick mig en läxa. Klockan är på reparation och skorna har jag knutit på igen!