12 juni 2008 kl 17:18
Hej Daniel,
Jo jag tog mig till stockholm och startade loppet. Efter 1,5 km högg det till i höften och jag vara mycket nära att hoppa av efter endast 1,5km. Men det gör man bara inte. Jag började gå och sedan småjogga. Hittade ett tempo som jag kunde springa i och där smärtan inte var för stor. Km och km avverkades och till slut hade jag kommit så långt att jag bestämmde mig för att fullfölja, vilket jag gjorde. 4,11,05 blev tiden. Sämre än vad jag tänkt mig men efter omständigheterna var jag kanon nöjd när jag gick över mållinjen.
Hur har det gått med höften då ? Nja, sådär. Det är bara att konstatera, kortison spruta och diklofinek tabletter hjälpte inte ett skit. Jag tror på vilan, och det verkar du också göra. Jag har hållt upp i två veckor snart och tänker hålla upp en vecka till, sen gör jag ett lungt test.
För övrigt så var det ett nytt sätt att springa ett marathon på. I ,ett för en själv, lungt tempo. Man blir inte trött och kan deltaga i loppet mer än om man springer och får slita hela tiden. Det är ett härligt lopp och publiken utmed gatorna är kanon och stockholm är vackert.